Ryttaren

Här kommer en bok som jag definitivt inte kommer att läsa ut: Ryttaren av Christina Olséni och Micke Hansen. Jag läste en recension av den för rätt länge sen (kan det ha varit lagom till förra årets Falsterbo Horse Show?) men blev aldrig färdig till att låna den. Nu låg den rätt så lägligt på Nyss tillbakalämnathyllan på bibblan, så jag nappade girigt åt mig den. För visst låter ändå handlingen lite kul för en deckarfrälst hästtjej?

Det har dragit ihop sig till Falsterbo Horse Show, årets största höjdpunkt inom svensk ridsport och en av de mest prestigefulla hopptävlingarna i världen. Nationsflaggorna vajar i sommarbrisen, solen står högt på himlen och läktarna är fullsatta. Det luktar succé lång väg. Kommunen har, till borgmästarens oförställda glädje, två ryttare i toppklass som konkurrerar om den sista OS-platsen i hopplandslaget.
Förhandsfavoriten Leopold Gyllenstierna rider in och tar emot folkets jubel, men redan efter tredje hindret faller han död ner. Det visar sig snabbt att han inte dött en naturlig död och Skanörs poliser kastar sig med blandad entusiasm in i mordutredningen. När det kort därpå inträffar ytterligare ett mord känns sommarsemestern plötsligt väldigt avlägsen.
Samtidigt som kraven på poliserna ökar förpestas Egons tillvaro av att hans närmsta granne och antagonist, Elisabeth, bjudit hem sin ungdomskärlek Francois från Paris. Ordningen på Kärleksstigen är rubbad och Egon avskyr instinktivt den franske sprätten och känner sig mer ensam än någonsin.

Vad jag inte fattade var att det här var del tre i något som benämns som "varm kriminalkomediserie". Visserligen fristående, men det brukar aldrig bli särskilt bra att kastas rakt in i något etablerat. Och "kriminalkomedi" var ju inte direkt vad jag önskade, jag ville ju ha mord, ond bråd död och smaskigt autentiskt ryttarskvaller. Så blev det ju definitivt inte. Läste ett par kapitel i början och slöbläddrade sedan mest, för det här var verkligen ingen berättelse som tilltalade mig. Orkar inte med att alla karaktärer är "komiska" så att det ska föreställa vara helt normalt att alla är lite tokroligt skruvade och hela intrigen kändes så ansträngd och krystad att jag instinktivt kände för att kasta boken ifrån mig. Och skulle en kvinnlig ryttare i Sverigeeliten bli så rosenrasande att hon stegar ut från VIP-läktaren i vredesmod bara för att en manlig mottävlande gör lite dryga uttalanden och låter blicken svepa över hennes kropp? SKULLE INTE TRO DET. Den här boken får noll tävlingsfunktionärer av fem möjliga.