Natten till igår sov jag som en kratta. Somnade vid halv tio, vaknade vid elva, var klarvaken i timmar efter det. Vaknade sedan vid halv fyra av de där förbannade vakteltupparna som vi numera verkar ha tretton på dussinet av. De nyblivna ungdomarna tycker uppenbarligen att det är en lagom tid att börja gala på, och när Johnny Kass hör det så ska han inte vara sämre utan svara dom från sitt håll. Nu är det ju inte som att ha en galande hönstupp, men eftersom ungdomsburen står på den husgavel där vi har vårt sovrum så hörs i alla fall dom väldigt tydligt (Johnny, som bor på ett helt annan del av tomten, brukar jag faktiskt inte höra förrän jag går ut). Ja, men jag lyckades tydligen ändå somna om, för sedan vaknade jag fem över fyra när klockan ringde. Och nu kommer det mystiska. Halv fyra mådde jag efter omständigheterna bra, bortsett från att jag var trött. Trettiofem minuter senare hade jag både ont i halsen och - tusen gånger värre - världens lock för öronen. Hur kan en förkylning eller vad det nu var liksom komma från ingenstans och bara manifestera sig på mindre än en timme? Och jag som ska dricka vin med Jenny på fredag, var min första (rätt ologiska) tanke. Typiskt att bli sjuk lagom till semestern var nästa.
Genomled dagen och lovade heligt och dyrt att aldrig mer klaga över någonting bara det här djävla locket för öronen släppte. Jag har aldrig haft problem med öronen i hela mitt liv (bortsett från några omgångar kristallsjuka, men då är det ju yrsel som är problemet), men det finns ju uppenbarligen en första gång för allt. Googlade som en tossig efter lösningar och husmorsknep, men det enda det stod var att man skulle tryckutjämna. Eller "valsavamanöver" som det tydligen heter på fackspråk. Herregud som jag höll på. Det hjälpte inte. Efter jobbet lade jag mig på soffan och sov en timme. Sen kändes det ändå lite bättre? Tänkte att det där huruvida man är liggande eller stående hade något med trycket mot trumhinnorna att göra, så för säkerhets skull låg jag i sängen och åt halstabletter och kollade färdigt på säsong två av Enkelstöten resten av kvällen. Alltså det är kanske det roligaste som gjorts på svensk tv på ÅR OCH DAR? Älskar Sissela och Lotta. Vid det laget hade locket blivit ett ihållande och tjutande ljud inne i örat. HJÄLP, HAR JAG FÅTT TINNITUS NU OCKSÅ? gnölade jag för alla som ville lyssna (dvs min man och den här bloggen). Varmt var det också. Hatar värme, särskilt på nätterna. Det var ett elände. Tänkte på Robert i Utvandrarna. Han hade det så hela tiden, det måste ha varit ett helvete. Inte konstigt att han ville till Kalifornien och gräva guld istället för att förkovra sig tillsammans med Karl Oskar och Kristina i Minnesota.
Så gick det ju som det gick för honom också. Men idag tror jag ändå att locket och tjutet har gett med sig? HOPPAS! Återstår: ont i halsen. Men det kan jag nästan leva med, känner jag. Kanske ordnar det sig både med vinet och semestern. HOPPAS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar