Susade iväg i hällande regn till fredagens drop in-ridning. Var inte jättepepp när jag såg att den enda ponnyn som fanns var Prickponnyn, och så en till som jag aldrig har ridit men som jag har för mig är en sån där hetsig en. Så jag valde Älgen. Denna fina gamla trotjänare som nog är en bidragande orsak till att jag är där jag är idag. Hade inte han så varsamt lotsat mig fram när jag nervöst började i återvändargruppen hade jag kanske fortfarande varit ett mesigt asplöv. Inte för att jag är SÅ djävla tuff nu heller, men ja. Det har ju åtminstone gått framåt, om jag får säga det själv.
Och HERREGUUUD vad det gick bra! Vi var bara två stycken som red (lyx), och dagens övning var öppna på långsidorna. Och det räckte med att jag tog tyglarna så började Älgen att arbeta i en trevlig och ändamålsenlig form och gjorde allt jag bad honom om och lite till. Han kändes inte det minsta älgig utan bara trevlig och var en dröm att sitta ner på i traven, och i galoppen kunde vi både minska och öka volterna utan att han vare sig a. tappade formen, b. bröt av till trav. Alltså va, va, va? Hade den där känslan att nu djävlar ringer snart Bo Jenå och erbjuder mig en plats i landslaget. Svävade hem på små moln. Eller nej, först stod jag en stund i hällregn och petade fram maskar ur gödselstacken, för jag känner att jag vill ge min kompost en liten extra boost. HELT NORMALT BETEENDE? Det var väl kanske tur att inte Bo Jenå hade vägarna förbi där och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar