Var hos optikern igår och kollade synen. Skaffade ju progressiva glasögon för något år sen och med dom får jag verkligen supersyn på både långt och nära håll, men jag tycker det är väldigt praktiskt att använda linser så det gör jag dagligen*. Och då ser jag mycket sämre på både långt men framför allt på nära håll. Skum känsla för mig som från början är närsynt, men det är ju tydligen livets gång för många i min ålder. Det är ju dock rätt trist att behöva hålla på och flytta vad-det-nu-är-för-något-smått-man-ska-titta-på och liksom försöka ställa in det optimala avståndet och sen ser man ändå knappt någonting. Också rätt trist att sitta i soffan och läsa något och sen titta upp för att kolla vad som händer på tv:n och då få sitta och kisa en god stund för att liksom få in rätt skärpa, och inte blir det hundra av det heller. Så ett besök hos optikern var väl inte fel, tänkte jag, fast jag VET att det finns begränsningar för hur mycket ålderssynthet man kan korrigera med linser. Men man hoppas ju alltid. Blev undersökt av en ungdom som var megastressad. För nästan varje "är det bättre eller sämre så här"? fick jag be henne växla tillbaks till föregående bild eftersom jag bara fick se den i en sekund eller så innan hon bytte. Sen kom hon fram till att jag skulle ha lite svagare linser så kommer jag att se bättre på nära håll men skillnaden på långt håll blir inte så stor. Ska testa detta nu i en vecka och sedan höra av mig igen. Blir det inte bättre "finns det ingenting mer att göra" enligt optiker-ungdomen, utan då väntar glasögonormens bistra öde. Känns som att det här är en ÖDESVECKA där både ens tänder och syn står och väger mellan att vara funktionella eller bortom all räddning. Det är roligt nästan jämt.
* Sen tar jag ut linserna och använder mina "proggare" (som optikern som provade ut dom sa) på kvällen och får då SUPERHJÄLTESYN. Vill jag inte ha det jämt då, undrar ni kanske, men nja, svarar jag då. Än så länge vinner linsernas smidighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar