Ole dole

Har läst Ole dole av M.J. Arlidge. Ja, jag vet att jag skrev att jag skulle ägna mig åt Stephen Kings senaste, men det här var en biblioteksbok som jag tänkte att jag lika gärna kunde beta av och lämna tillbaka tillsammans med övriga julledighetslåneböcker. Den här handlar om följande:

Ett ungt förälskat par vaknar upp ur medvetslöshet, desorienterade och fångna i något som verkar vara en kakelklädd container. Det är mörkt och kallt, och det är omöjligt att ta sig ut. Deras fängelse tycks först vara helt tomt men när de famlar i mörkret finner de två saker: en revolver och en mobiltelefon.
Det ringer i mobilen. En röst talar om att vapnet är laddat med en kula. Den som skjuter den andra kommer att bli fri och få leva. Därefter bryts samtalet.
Det tar två veckor av hunger, skräck, smuts och kyla innan en av dem ger efter.
Någon har satt den här typen av kidnappningar i system; fler par försvinner - arbetskollegor, mor och dotter, två prostituerade kvinnor. Alla ges samma förutsättningar och alla ställs inför samma ultimatum. En får leva. En ska dö.
Kriminalkommissarie Helen Grace och hennes kollegor har aldrig upplevt något liknande. De ser inget samband mellan offren. Helen är skicklig, stark och rättfärdig. Men hon har själv upplevt fruktansvärda saker och måste regelbundet ge utlopp åt sina inre demoner genom att låta sig piskas.
När Helen äntligen tycker sig se ett mönster i utredningen är lösningen långt värre än hon någonsin kunnat ana.

Lät ju spännande värre, eller hur? Tyvärr var den inte det. Det var alldeles för många personer att hålla ordning på, karaktären Helen Grace kändes inte ett smack trovärdig och hela storyn kändes mest seg och trälig och alldeles för konstruerad för att engagera. Den här boken får två små glas öl av fem möjliga. Nu djävlar blir det King!