I'm alive!

Har varit på resande fot större delen av veckan. Det finns ett engelskt ord som heter "sessile", som beskriver levande organismer som inte kan förflytta sig. Typ havstulpaner. Känns som att det även är ett ord som beskriver mig ganska väl, men ibland har man ju inget val. Typ när ens chef pekar med hela handen mot Tyskland och säger: åk, och är man då en Duktig Flicka™ så frågar man såklart: hur långt? Jättelångt, visade det sig. Herregud sånt bök för att ta sig. Först buss hemifrån till järnvägsstationen, sedan tåg till Kastrup, sedan flyg till Basel och sedan hyrbil fram och tillbaka mellan flygplats, hotell och fabriken vi besökte. Sedan hyrbil till Zürich (HEJ, ANNIKA!), flyg till Kastrup, tåg till Malmö och sedan buss hem. Så mina intryck av denna utlandsresa har mest varit motorvägar och industriområden, så det var inte sådär jättefestligt om ni frågar mig. Jag misstänker att Tyskland (och Schweiz) kan leverera bättre under andra omständigheter, men nu var det som det var.

Hände det något spektakulärt? Nä, faktiskt inte. På hotellet där vi bodde talades väldigt lite, eller snarare ingen engelska. Jag kan ingen tyska överhuvudtaget, men min danska chef och min danska kollega talar som infödda vilket innebar att det kändes lite som att jag var deras rätt så efterblivna barn. Det förtog ju en hel del av känslan att vara någon med specialkompetens som var skickad på uppdrag, måste jag säga. I övrigt var det mest svinlånga dagar med fullspäckat schema så det fanns inte så mycket tid för egna reflektioner. En av de tyska höjdarna (X) rökte helt ogenerat på sitt kontor, vilket innebar att det kändes som att bli förflyttad till 70-talet. En tysk kollega berättade dessutom att alla andra fick gå ut och röka, men "there is an exception for X", vilket kändes som att man förflyttades tillbaka till 50-talet. De tyska utvecklingsingenjörerna, som allmänt gick under benämningen "the doctors", gick omkring i labbrockar med namn och titlar broderade på bröstfickorna. Ska jag också skaffa mig, tänkte jag. Inte.

På hemvägen var det EN person som blev stoppad i säkerhetskontrollen, och det var förstås undertecknad. Då var det precis som alla de här programmen om gränskontroller i Australien och Kanada och Gud vet allt som går på tv jämt och ständigt: en uniformerad kom fram och bad mig peka ut mitt bagage, "but don't touch it". Sen fick jag visa upp händer och midja och det viftades med någon form av trollspö som jag antar skulle upptäcka illegala substanser. KANINPULSEN! Jag är ju en sån som blir helstirrig när jag blir stoppad och får blåsa i trafikkontroller även om jag inte har druckit en droppe alkohol på flera veckor och det här kändes ju tusen gånger värre. Men själva kroppskontrollen gick bra. Sedan fick jag inför hela flygplatsen igen peka ut och på order av den uniformerade öppna min dator och mina väskor en i taget och samma procedur upprepades. Jag slötittar ju rätt ofta på de här gränskontrollsprogrammen och jag väntade mig nästan att det skulle komma ett "ma'am, you seem to be nervous, why are you nervous?" som brukar vara startskottet till att avslöja att någon försöker smuggla in något, för jag kände mig minst sagt obekväm i den här situationen. Men jag klarade mig. Eller, jag hade ju bara lite kläder och toalettartiklar att visa upp så det var inte som att jag lurade systemet på något sätt, men man vet ju inte, kanske ett par huvudvärkstabletter i necessären ge utslag på något sätt? (det gjorde det ju uppenbarligen inte, men så gick tankarna).

Ja, det var det hela. Sen kom jag hem och tittade på veckans avsnitt av BONDE SÖKER FRU för att koppla av och komma ner i varv.
Tycker SUSANNA kan ta och bestämma sig, och då helst för JIM. Om det nu inte skulle visa sig att han också har en mörk agenda i form av ett hobbyband som heter PÖKERZ, som Hannes har. Tror det var bland det mest avtändande jag hört talas om i hela mitt liv faktiskt. När de hade sin fest och det skulle sjungas blev jag tvungen att snabbspola (tack TV4 PLAY) för jag utstod icke detta.
När det gäller SIMON så orkar jag inte riktigt hålla ordning på vem som är vem av hans tjejer och nu känns det ju som att han har attackpussats med alla, men jag tycker inte riktigt ADHD-tjejen är hans typ utan han borde satsa på den lite blyga tjejen som håller på med hästar istället, ADHD-tjejen känns alldeles för bossig för att det ska bli bra. Snabbspolade även förbi det tafatta hånglet i kohagen. Iiiih vad jag känner mig obekväm med detta sliskande och slaskande.
PER har hånglat med en, men är också "nyfiken på de andra två". Här blev jag lite besviken eftersom jag tycker han verkar vara så himla hyvens och snäll och omtänksam och då rimmar det lite illa med att han ska hålla på och hångla runt som om det handlade om att provköra en bil. Fast det (hånglat med fler än en) har han förstås inte gjort (än). Det är säkert som TV4 har klippt ihop det så att det ska verka vara DRAMA på gång. PER ger verkligen ordet "fryntlighet" ett ansikte, men samtidigt tycker jag att han uttrycker sig så fint. Jag hjärtar fortfarande PER.
Och så ERIK. Gäääääsp. Inte ens när han dricker alkohol så kan han släppa loss lite, utan det mest ömsinta han bjuder på är typ en stel enarmskram. Och när han säger att han har kommit fram till att han är redo för att binda sig och bilda familj så låter det som att det är en tung plikt som måste utföras. ZzzzZZZZzzz.  Hans systrar verkade ju dock rätt så normala av det man fick se, men mina varningsklockor ringer när de säger att han behöver "någon som kan säga ifrån". I min värld betyder det att han är något av ett as som kör över andra om möjlighet finns. Jag har noll förhoppningar angående ERIK.

Noll förhoppningar har jag även angående att få köpa mer mark. Mäklaren hörde av sig efter tusen år, men grannen är inte intresserad av att sälja bara den obebyggda fastigheten utan i såna fall får vi köpa båda fastigheterna inklusive boningshuset. Ja, men hade jag haft 1,7 miljoner som låg och skräpade i någon byrålåda så hade jag kanske övervägt det hela, men nu har jag inte det så det fick vara. Blä. Hade ju redan börjat planera för både det ena och det andra, men "en ska aldrig räkna ut'et för det blir aldrig som en tänkt sig", som Raskens Ida sa när de stal hennes lingonpengar.