Man stövlar på, så att säga

Alla som känner mig, och kanske även folk som inte känner mig men som någon gång har hört mig öppna munnen eller läst den här bloggen, vet hur svårt jag har för att hitta skor som passar. Och då pratar vi inte någon elegant finsko med klack som man kanske skulle kunna ha på sig vid något högtidligt tillfälle (fast jag har helt ärligt svårt att föreställa mig när det skulle vara), utan det går ju för fan inte ens att hitta gympaskor utan att man snudd på får ta tjänstledigt och leta med ljus och lykta dygnet runt i flera månader. Så går det när man har fötter som mer hör hemma i ett nummer av Kalle Anka & Co än i den bistra verkligheten där allt är smalt och strömlinjeformat.

Och den som då vet hur svårt det är för mig att hitta skor kan ju dra tanken ett steg till och tänka sig hur det går till när jag ska hitta ridstövlar. När jag tog upp ridningen igen för ett par år sen fick jag ju fortfarande använda mina jättejättegamla konstläderstövlar från nittonhundratalet, som i och för sig var sköna att rida med, men fruktansvärda att gå i och ett helvete att få av sig. Sen lyckades jag hitta ett par i konstläder på nätet som jag jublade över att de var ASSKÖNA. Nu, ett och ett halvt år senare, har de spruckit på cirka tusen ställen och dessutom töjt sig så till den milda grad att de nästan ramlar av när jag rider, så att jag måste stanna och dra upp dom minst en gång per lektion även om jag rider med stigbyglar. Känner lite att det inte är riktigt värdigt.

För ett par veckor sen var jag på Granngården och rekade för som av en händelse råkade de ju ha 50 % rea på ridstövelsortimentet, men där kammade jag noll. Bortsett från problemet med att ha Kalle Anka-fötter så har jag nämligen den olyckligsaliga kombinationen korta ben - kraftiga vader, vilket i regel innebär att om man hittar en stövel som passar i vaden så är de så långa att de räcker långt ovanför knäskålarna, och hittar man en som har lagom höjd så är den så smal så att man undrar om det är Linus på linjen som har stått modell. Det finns ju stövlar som görs i olika utföranden, men just kombinationen kort-vid verkar inte vara något som butikerna har hemma i sitt standardsortiment så att man kan få prova. Vilket är rätt konstigt, för jag vet massor av människor som har samma problem som jag. Och köpa oprovat på nätet när det handlar om läderridstövlar för ett par tusen spänn är jag inte jättesugen på. Nästa steg blir då att måttbeställa, och då får man nog räkna med att prislappen landar på minst det dubbla och det vet jag inte om jag tycker att det är riktigt värt när man rider på ridskola två gånger i veckan.

MEN PLÖTSLIGT HÄNDER DET! Min dotter skulle köpa ny hjälm och jag hängde på till Hööks och tänkte att jag kunde ju lika gärna kolla läget på stövelfronten. Har varit där innan och provat mig igenom det bittra sortimentet av höga smala stövlar, så jag hade noll förhoppningar men drog ändå min klagosång för tjejen som jobbade där, som för övrigt hade EXAKT samma problem som jag. Hon frågade om jag hade provat shortchaps, men jag vill ju gärna ha den där stadgan som stöveln ger, så hon började ambitiöst att plöja hyllplan efter hyllplan med stövlar. "Sen vill jag helst inte ha med snörning heller", sa jag helt sturskt, men tillade (såklart) att jag var beredd att kompromissa om jag bara hittade något som passade för så får ju jag jobba. "Snygghet" kommer rätt långt ner på listan när man letar fotbeklädnader och har fötter som designats av Carl Barks, men jag tycker verkligen att ridstövlar med snörning är jättefula.

Hööks-tjejen halade till slut fram ett par stövlar i storlek 38 som enligt uppgift skulle vara i modellen låg-vid, och bad mig prova. Jag slog mig ner och beredde mig på att dragkedjan inte ens skulle gå att dra upp mer än någon decimeter, men det gjorde den. Visserligen satt stövlarna som ålskinn, men enligt Hööks-tjejen så ska det vara så att de knappt går att knäppa i affären, för de töjer sig ju sen (det var alltså helt fel att mina konstläderstövlar satt jätteskönt redan från början, vilket jag borde tolkat som att de skulle bli ohjälpligt för stora och ge problem med att de kasar ner/av, men till mitt försvar måste jag säga att det här problemet fanns inte för konstläderstövlar utan dragkedja som är min referensram för hur stövlar uppför sig, de är vad de är ifråga om passform).
Därefter beredde jag mig på att få stövelkanten ovanför knäskålen, men det fick jag inte heller. Visserligen tog de emot i knävecket när jag böjde benen i 90 grader, men de sjunker ju i alla fall med ett par centimeter och jag rider ju ändå aldrig med SÅ korta stigläder så det lär inte bli ett problem. Dessutom hade de ingen snörning. JAG SLOG TILL. Det kändes ju som att en sån här chans kommer en gång i livet och aldrig mer och att det även nästan var läge att köpa en Trisslott.

Arezzo HorseHead, bild snodd från Hööks

Nu återstår det jobbiga att gå/rida in dom, för det har jag förstått är en plåga som man bara måste ta sig igenom med stoiskhet och fri tillgång till Compeed, men belöningen kommer sedan när man har ett par sköna ingångna kvalitetsstövlar som blir som en vän för livet. Måste även investera i skoputsgrejer, känner jag. Det är sånt som jag hittills aldrig har behövt befatta mig med i mitt 50-åriga liv, men nu börjar det alltså.