Idag är det TRETTIOTVÅ GRADER VARMT. I skuggan. Jag försmäktar. Orkar inget, allra minst blogga. Det ligger en utmaning och väntar, men den får vänta tills det inte känns som att hjärnan håller på att sjuda bort i sitt eget spad. Till helgen ska det åska och regna, påstås det. Ingen hade varit gladare än jag. Det här är helt omänskligt.
Men min inre 10-åriga hästtjej, hon lever livets glada dagar. Varje dag sätter hon sig i den stekheta bilen, för hon har tydligen körkort, trots att hon bara är 10 år, och vroom:ar iväg till stallet för att pyssla om Bulldozern. Sätta på kylbandage, rykta, mocka, fylla på vatten, packa hönät, gå ut och leda den vid det här laget m-y-c-k-e-t rastlösa boxvilande ponnyn. Nu har hon blivit så pass bra att jag idag fick skritta henne en halvtimme uppsuttet. Det gick bra, och det märkliga är att inget av detta känns jobbigt fastän det är så varmt och svetten rinner i floder och allting klibbar och flugorna surrar och solen steker obarmhärtigt från en provocerande molnfri himmel. Hemma däremot, orkar jag knappt göra någonting. Igår kväll skulle jag slänga ihop någon superenkel middag bestående av pasta och nån sås med fetaost och spenat och höll på att svimma av tanken på alla moment som verkade ingå när jag tyckte att jag slavat i timmar (vad jag hade gjort var: fräst lök och spenat, hällt i creme fraiche och vad som återstod var typ: hälla av pastavattnet, öppna burken med fetaost, salta, peppra och göra en sallad. Inte direkt jätteansträngande. Men ändå oöverstigligt jobbigt).
Och nu kommer den här delen där det nästan kändes som att jag var med i en hästbok: I måndags när jag var klar med Bulldozern så träffade jag på en tjej som rider i samma grupp som jag, vars dotter har en ponny som är uppstallad på ridskolan. Vi stod och snackade om ditt och datt en stund och ett tu tre så dånade det in en hästtransport med TVÅ NYA PONNYER som min ridlärare hade varit och hämtat. Och den ena var modell kallblod (som jag älskar), tinkervarianten, och jag pep förstås som den mentala 10-åring jag är att ÅÅÅH JAG DÖÖÖÖR VAD SÖÖÖÖÖÖÖÖT. Och då sa min ridlärare att "ja, jag hade tänkt att det här skulle bli din boot camp-häst". För nästa vecka är det boot camp och jag fattar ju att även om Bulldozern skulle bli mirakulöst friskförklarad så är det ju inte precis en boot camp som hennes rehabilitering ska bestå av. Så jag har varit fullt inställd på att ha någon annan, Irländskan till exempel. Eller kanske till och med Älgen. MEN NU SKA JAG FÅ RIDA DEN NYA PONNYN!!! Är till lika delar exalterad som nervös. För den här ponnyn är sju år och kan i princip ingenting och jag inbillar mig ju alltid att jag ska bli avslöjad som den bluff jag tror jag är. Jag kan rida Bulldozern rätt bra, men det är också det enda jag kan. Inbillar jag mig, fast det är ju kanske inte helt sant heller. AJA, det får väl ge sig. Nu orkar jag faktiskt inte blogga mer, öppnade datorn bara för att betala ett gäng sura räkningar men nu måste jag nog äta glass för åttiofemte gången idag. Vi ses på andra sidan värmeböljan (eller kanske innan, men jag orkar inget lova).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar