Ondskans innersta väsen

Har läst Ondskans innersta väsen av Luca d'Andrea, en bok som fick finfina recensioner där jag läste om den (gissningsvis i DN). Så här stod det på Bokus: Tre bybor hittas lemlästade i en bergsklyfta i norra Italien. Trettio år senare bestämmer sig en amerikansk dokumentärfilmare för att ta reda på vad som egentligen hände. Men snart börjar han ana att invånarna i den avlägsna alpbyn undanhåller sanningen om trippelmordet - och att något fasansfullt ruvar i den enorma bergsklyftan, något som aldrig borde ha återuppväckts. I Ondskans innersta väsen är de idylliska bergen i norra Italien mystiska och hotfulla. Här har våldet härskat i decennier, och byborna är slutna och på olika sätt fortfarande drabbade av det gamla trippelmordet.
"Den här romanen kan jämföras (utan risk för överdrift) med böcker av Stephen King och Jo Nesbø ... närvaron av en förhärskande, mäktig natur (berget), både gudomlig och demonisk, liksom de mörka undertonerna i berättandet och intrigen (som är full av vändningar fram till sista sidan), pekar faktiskt i den riktningen."

Låter ju inte så tokigt, eller hur? Det var det för all del inte heller. För mig kändes det dock väldigt mycket som att författaren kopierat Stephen Kings berättarstil i princip rakt av, men utan att fånga den där speciella nerven. Jag tyckte inte berättelsen var otäck, snarare mest onödigt omständligt berättad. Och så tyckte jag att karaktärerna var lite väl endimensionella och att Jeremiah Salinger var en rätt så särdeles trist typ som borde jobba mer med sin impulskontroll.
Visst, det kom flera twister som man inte kunde förutsäga, så på det viset var berättelsen skickligt uppbyggd Men...nä. Det räckte inte hela vägen, i alla fall inte för mig. Den här boken får två bergsmassiv av fem möjliga.