Nederstigen till dödsriket, på tredje dagen återuppstånden, osv

FY FAN vilken vecka det har varit. I tisdags åkte jag till djursjukhuset med, som jag trodde, en visserligen lätt haltande men ändå pigg och frisk hund, för att, som jag trodde, man skulle göra en titthålsoperation i hans knäled och därefter, som jag trodde, förhoppningsvis åtgärda den misstänkta korsbandsskadan.
Det var som jag trodde. Som alla andra också trodde. Men det blev VERKLIGEN inte som någon trott. Hilding sövdes och förbereddes för operation. Men så upptäcktes att han blödde väldigt mycket när man skulle sätta ett par stygn i baken, som man tydligen gör för att det inte ska läcka ut avföring under narkosen. Man kollade slemhinnorna och upptäckte mängder av blåmärken. Man tog prover och konstaterade att förutom låga (men inte alarmerande låga) värden på röda och vita blodkroppar så fanns det i princip inga trombocyter alls. Alltså ingenting som kan levra blodet. Så det var ju en JÄDRANS tur att de inte hade börjat operera, för i såna fall hade han dött på operationsbordet där och då. Röntgen och ultraljud som följde visade ingenting som kunde förklara detta. Inga inre blödningar, inga tumörer, negativa provsvar på fästingburna sjukdomar. Hilding har heller inte visat några som helst symtom. Han har hela tiden varit pigg som en lärka och glad som en speleman.

Någon operation blev det självklart inte. Istället fick Hilding väckas ur narkosen och börja behandlas med höga doser kortison och antibiotika. Onsdagens provsvar var otroligt deppigt. I normala fall ligger trombocyttalet på 150. Under 50 räknas som riskfyllt och ju lägre tal, desto större är risken för inre blödningar. Hildings värde låg på 3 (fick veta idag att det hade varit nere på 1 när de första proverna togs). Efter ett dygns behandling låg det fortfarande på samma deppiga siffra. På torsdagen valde man därför att sätta in det tyngsta artilleriet med skyhöga kortisondoser och cellgifter. På fredagen hade trombocyttalet ökat till 9, vilket fortfarande är väldigt lågt men det gick åtminstone på rätt håll. Igår hade det klättrat upp till 36, så då valde man att halvera kortisondosen (enligt veterinären var "hög dos" 2 mg/kg kroppsvikt och Hilding fick 4 mg/kg kroppsvikt och så hög dos vill man inte ge längre än absolut nödvändigt), men idag låg trombocyttalet på hela 114 och den mest akuta krisen var äntligen över och Hilding fick komma hem igen. Ska behandlas med kortison i ett par månader eller så, och sedan ska det trappas ner och fasas ut. I den bästa av världar har hans immunförsvar - som var det som av någon anledning gick bananas och började bryta ner hans trombocyter, vilket tydligen är någonting som kan hända och händer det så händer det, finns inget man kan göra för att förebygga eller så -  vid det laget skärpt till sig och börjat uppföra sig normalt igen. I en mindre bra värld kommer han att få fortsätta medicinera, kanske livet ut, men kan ändå ha ett bra liv, och i den sämsta av världar fungerar ingen behandling och då är det inget mer att göra. Den sista tanken är ju extremt deppig, så den väljer vi att inte tänka på. Har tänkt den tanken så himla många gånger under veckan som gått. Det där som är den skitjobbiga och skittråkiga delen med att ha djur. När man ska värdera deras livskvalitet. När man måste förhålla sig till om och när ett liv inte längre är värdigt. När man ska vara Gud och bestämma över om och när ett liv ska ta slut (ja, nu tror jag ju i och för sig inte att det är GUD som bestämmer när livet tar slut, men ni fattar). Vi försöker ju förbereda oss mentalt på att gubbhunden Boris inte kommer att leva i evighet. Men han är snart 14 år och är i livets slutskede, och även om det är tungt och jobbigt så är det ju ändå så det måste sluta någon gång för alla. Men tanken på att låta en till synes pigg och frisk (för han har hela tiden varit EXTREMT glad) yrväder och livsnjutare få somna in, den tanken har varit otroligt tuff och jobbig.

Nu blev det ju tack och lov inte så, i alla fall inte just nu. Man kan ju såklart aldrig veta, han kan bli sämre igen, och han kan sluta svara på behandlingen. Blir det på det viset så blir det och då har vi i alla fall försökt göra allt som går. Mer kan man ju inte göra. Men just nu ligger han här i soffan och snarkar som han brukar och allting är som det ska.