Fy farao vad jag INTE kände för att åka och rida igår. En av nackdelarna med att ha bytt grupp är att den är så sent på kvällen. En normal dag kommer jag hem rätt tidigt på eftermiddagen. Sedan går jag ut med hundarna, fixar och grejar med sånt som måste fixas och grejas med och sedan kommer dagens bästa: ner i soffan framför kaminen med en kopp te och en bok eller tv eller lite dumsurf. Och där blir jag gärna kvar tills det är läggdags om det inte händer något roligare. Nu råkar ju stallet vara något roligare, så i regel är det bara L-I-T-E jobbigt att ta sig upp ur soffläget och ge sig iväg igen. Men igår, när det var tolv grader kallt och jag hade jobbat som ett as i tolv timmar, då var jag så grymt osugen på att svida om, sätta mig i en iskall bil och puttra iväg ut i mörkret och kylan. Vadfan har det blivit så djävla KALLT för nu? Blir på riktigt helt deprimerad av alla dessa minusgrader. Och är det kallt ute så är det ingenting jämfört med hur kallt det blir i ett ridhus. Det är liksom någonting rått som saknar motstycke och som äter sig igenom ben och märg och tusen lager underställ.
Aja, man är väl en viking så iväg kom jag. Den här dagen stod det "markarbete mot hoppning" på schemat. Markarbete mot hoppning i förra gruppen brukade betyda att det låg bommar på marken och så skulle man navigera runt och möjligen över dom. I den här gruppen betyder markarbete mot hoppning att man faktiskt hoppar också. Gårdagens övning var: trav mot en serie upphöjda cavaletti som skulle tas som studs i galopp utmed kvartslinjen, sedan fortsatt galopp upp mot kortsidan, vända snett igenom över ett litet hinder med galoppbom framför, galoppera längs diagonalen och sedan vända upp över en serie galoppbommar på andra kvartslinjen. Förra veckan tränade vi lite på galoppbommarna och jag blev då tillsagd att "det tempot" (som jag tyckte var minst sagt överilat) var det som jag skulle hålla med Bulldozern för att avstånden mellan galoppbommarna skulle stämma. Fick jobba hårt med det lösgörande arbetet i uppvärmningen utan att direkt lyckas, för Bulldozern blir lite...blockerad när hon anar att det vankas hoppning, och då låser hon sig och tycker att det där finliret kan vi ta någon annan gång. Dessutom fick vi galoppera i lätt sits i vad som kändes som en kvart per varv, vilket både hon och jag tyckte var jättekul, men jag kände att för varje varv blev hon bara starkare och starkare. Var inte helt nöjd med hennes form, men när det gällde själva övningen var det i princip bara att styra henne på vad som än låg i vägen så tog hon sig an det med friskt mod. Är väl inte hundraprocentigt nöjd över att hon tar SÅ mycket kommando över vad som ska göras, men men. Alltså, hon går ju att styra och få stopp på, det är mer det där att hon kör fram sin tjocka, superstarka hals och drar iväg i sitt eget tempo och inte låter sig regleras för fem öre. Om någon vill ha en mirakelkur för att åldras 40 år på en timme så kan jag rekommendera en hopplektion på Bulldozern. Kände mig extremt mycket som ett ponnybarn och väldigt lite som en kontrollerad medelålders dressyrtant, men det är väl smällar man får ta med jämnmod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar