Till stallet istället, vecka 2

Igår började ridningen. Ny termin och ny grupp! Det var nervöst och pirrigt. Man vet ju inte vad det är för gäng man ska hamna i, kanske är det ett jättetajt gäng som tycker att man liksom kommer och förstör? Det har man ju varit med om förr även om de flesta brukar vara trevliga, men det finns ju alltid undantag och jag tänker att om man är på den högsta nivån så har man säkert ridit där ett tag och det är ju sen gammalt att ju längre en grupp har varit en grupp desto svårare är det ju för en utböling att ta sig in i den gruppen. Sen fanns ju också möjligheten att alla andra skulle vara proffsryttare på elitnivå och så kom man själv där med två terminer och femton års time out i bagaget och framstod som kommunens största sophög? Å andra sidan så blev vi ju faktiskt placerade i den här gruppen så någon ansvarig måste ju ändå ha tyckt att vi någorlunda hörde hemma på den nivån, men det kan man ju aldrig så noga veta. Och så det tredje (och viktigaste), vilka hästar skulle vi få? Fanns alltså en hel del att oroa sig för här.

Fast det mesta var - precis som det brukar alltså - rätt så obefogat. Fick en liten chock när jag upptäckte att två i gruppen var gamla ridkompisar från det glada nittiotalet (med det lilla undantaget att de inte hade gjort uppehåll i mer än kanske ett par år så till skillnad från mig så var de ju verkligen superduktiga, men men) och en tredje var en nu vuxen tjej som var en av dom som jämt hängde i stallet under den senare perioden när jag var aktiv i föreningen men inte själv red och som jag förmodligen utnyttjat skamlöst som tävlingsfunktionär eftersom jag minns henne som en sån som alltid ställde upp och hjälpte till. Resten av gruppen hann jag inte direkt bilda mig någon uppfattning om mer än att de verkade trevliga, så det bådar ju gott för framtiden.

Fick Bulldozern, hurra! Igår gjorde hon verkligen skäl för det smeknamnet. Först värmde vi upp bland annat med att öka och minska volter i trav med hästarna utåtställda, och sedan red vi en övning som började med att man red i skritt och skulle vända upp vid C och A och rida skänkelvikning till en kon som stod någonstans mellan H och E när man kom från C och mellan F och B när man kom från A. Sedan skulle man lägga en tiometersvolt vid en annan kon som stod mellan E och K respektive B och M och så rullade det på i båda varven. Sedan byggdes övningen på med travövergång när man kom ut på spåret och avsaktning innan hörnet, och därefter var det samma sak fast i galopp. Bulldozern brukar ju bli lite stressad när det är många hästar, och ännu värre blir det när hon upplever att det fattas galopp lite hipp som happ runt omkring henne. Så det var ju inte som att man fick uppleva något sånt där moment of joy där man kände att nu djävlar ringer snart Jan Brink och ber mig om hjälp. Eller ja, galoppfattningarna blev ju i och för sig riktigt bra, men det berodde tyvärr inte så mycket på mig utan mer på att Bulldozern var så överladdad att det räckte med att lätta lite i handen så for hon iväg som skjuten ur en kanon och sen höll jag på att aldrig få stopp på henne. Men för den som sett mig slita som ett djur för att hon inte ska slängtrava in i galoppen så såg det nog ändå hyfsat ut, haha.
Kan väl säga att det var flera hästar som var överladdade. Hade jag sett denna lektion (bakutspark, studsande på stället och allmän oro i ledet) som darrig återvändare för ett år sen så hade jag nog tänkt HJÄLP VILKA VILDA HÄSTAR och sprungit hem och gömt mig för det vet man ju hur det var förr när en av hästarna fick ett ryck och for iväg med blixtens hastighet och drog med sig allihop och folk dråsade i backen som mogna frukter till höger och vänster medan ridläraren stod i mitten och gormade och skrek. Nu eskalerade det inte till den nivån, utan allting hanterades "stille og roligt" som dansken skulle ha sagt och det kändes som att det hela tiden fanns en plan. "Allt var verkligen inte bättre förr", som jag och en av de gamla ridkompisarna sa efteråt när vi mindes hur det brukade gå till förr i världen, vilket var ungefär i samma veva som när Jesus red in i Jerusalem på en åsna.

Aja! Vårterminen har i alla fall börjat! Den här terminen är det ingen drop in-ridning på måndagar (gissningsvis eftersom det nästan alltid bara var jag och en till så det lär ju inte ha varit direkt lönsamt), vilket löste en del problem för mig. Måndagstiden passade ju så bra eftersom jag kunde svepa iväg till stallet direkt efter jobbet, men att först rida lektion, sedan åka hem, vara hemma några timmar och sen åka tillbaks till stallet och rida en gång till kändes ju inte som ett jättebra upplägg, så det bekymret löste sig ju av sig själv. Nu blir det drop in på fredagar istället, dock inte denna fredag för då ska jag på massage (mmm) och inte heller nästa för då är jag i Danmark på jobbresa (suck). Dålig tajming av mig får man väl säga, men det är ju bara att planera bättre i fortsättningen.