Mammutar och papputar

En sak som jag har funderat på är den här: När folk ska vara lite speciella och inte vilja ha ett vanligt sketet son-namn så är det ju rätt vanligt att man, om man är tjej, väljer att avsluta efternamnet på -dotter istället. Och det kan man väl tycka är helt rimligt med tanke på att man ju faktiskt inte är någons son. Vad jag undrar över är varför i princip alla väljer att hänga på -dotter på pappans namn. Man är väl ändå lika mycket sin mammas dotter, kan jag ju tycka, och speciellt som den här typen av människor ändå brukar vilja framhäva och betona att de är kvinnor och döttrar. Borde det inte vara ÄNNU viktigare att välja sin mammas namn då? Jag vet bara en enda människa som har ett kvinnonamn i efternamnet och det var min handledare på högskolan som hette (heter) Helene Annadotter. Annars är det bland de jag känner till tydligen bara karlar som får döttrar. Och finns det överhuvudtaget någon man som har tagit sin mammas namn som ett son-namn? Nä, i det här fallet så verkar det som att morsorna är lika osynliga som de med några få undantag historiskt sett alltid har varit. Minns när jag var liten så var det någon familj i trakten där dottern gavs namnet Bengtsdotter och alla bara OH VAD FINT OCH HEDRANDE och sedan kom det alltid "ja, det är ju faktiskt precis det hon är...det är ju Bengts dotter". Men det var aldrig tal om att sonen i familjen skulle heta Lasse Kerstinsson, och jag har aldrig hört talas om något liknande exempel. Om jag har fel i det här får någon hemskt gärna komma med exempel på motsatsen. Ingen hade blivit gladare än jag.