Till stallet istället, vecka 44, pt 1

Igår svepte jag iväg på drop in-ridning efter jobbet. Svängde in på stallparkeringen och förvånades över hur mycket bilar det stod där, det brukar bara vara högst tre-fyra stycken och nu var det nästan fullt? Sen kom jag på att det var höstlov. Hästlov för somliga, tydligen, för det var aktiviteter och grejer på gång. Detta innebar att alla ponnyer gick extralektioner, och på grund av det fick jag inte ha Bulldozern som jag hade siktat in mig på. SNYFT. Aja, fick istället nöjet att klättra upp på Älgen igen, long time no see. Det började fint med att han snodde runt i boxen och vände baken till på sitt vanliga charmiga sätt när jag skulle sätta på grimman. Sedan surade han under hela ryktningen. Lyfte dock på bakhovarna när jag skulle kratsa dom utan att hålla på och måtta i luften som han brukar, så det får man väl ändå se som ett slags...framsteg?

Själva ridningen gick väl sådär. Sist jag red Älgen så gick det svinbra, sådär så att man tror att nu djävlar ringer väl snart Jan Brink och vill ha hjälp, och jag tänkte väl övermodigt att nu har jag lärt mig hur han ska tas. Älgen alltså, inte Jan Brink. Men Älgen är en gammal ridskoleräv som har lärt sig att hushålla med resurserna och gör ingenting av sig själv. Inte så att han är lat och trög, men han går inte i rätt form om man inte övertygar honom om att det är absolut nödvändigt. Uppenbarligen tyckte han att jag inte hade några gamla meriter från i våras att åberopa utan att jag gott kunde få börja om på ruta noll igen igår. Så då gjorde jag det, vad annat finns att göra liksom? Tyckte nog att det lossnade rätt så bra ändå, framför allt travarbetet kändes fint. Fick till riktigt trevliga galoppfattningar dessutom, så något har jag väl ändå lärt mig av allt kämpande med Bulldozern? Mot slutet av lektionen blev han dock lite väl pigg och stark, travade när vi skulle skritta, galopperade när vi skulle trava, och när vi skulle rida skänkelvikning (vilket inte är min starka sida) kändes det som att han la hela sig i handen och liksom bara vräkte iväg framåt. Sidvärtsrörelser var uppenbarligen inte hans starka sida heller och där har han verkligen ingen hjälp av mig som har fullt upp med att hålla reda på vad som är inner och ytter och sidförande och mothållande och vad är höger och vad är vänster och vilket håll är rörelseriktningen och hur ska hästen vara ställd? Kan det någorlunda hyfsat i teorin, men i praktiken finns det vä-hä-ldigt mycket att jobba på om vi säger så.

Vi skrittade ut en runda innan lektionen, det var sol och blå himmel och sån där hög krispig höstluft. Älgen skrittade på med jättelånga vägvinnande steg och gick hela tiden och tittade sig nyfiket omkring med höjt huvud och spetsade öron. Älgen är 17 år och har varit på ridskolan sedan han var fyra eller fem, men det är uppenbart att även han kan vara glad och pigg och känna livet i sig. Även om han oftast är en surmule av rang att handskas med, men jag gillar honom ändå. I ridningen känns han alltid ärlig och även om det inte går så himla bra jämt så känns det ändå alltid som att vi har någon slags kommunikation. Till skillnad från Hästen som, även om han gör det han ska, bara känns likgiltig och opersonlig och liksom avstängd. Suck. Hästen, ja. Ska ju ha honom två gånger till tror jag planen är, och det är inget jag direkt ser fram emot. Men vem vet? Plötsligt händer det? Mirakel har väl hänt förr? Osv.




Kul att ses...NOT, hälsar Älgen.