Bootcamp FTW, säger hjärnan. Nja, säger kroppen

Idag är det måndag och jag har hittills gjort följande: Åkt och lämnat bilen på service, gått hem (1 mil), gått till affären (300 m) och handlat, gått hem igen (300 m), gått till busshållplatsen (300 m), tagit bussen till bilverkstan, gått från busshållplatsen till bilverkstan (1 km), betalat 4000 bistra spänn för "service", susat hem igen. Ätit lunch, löst ett frågesportskorsord på temat "öl" samt kollat lite på friidrott. HEJ PENSIONÄR.

I helgen däremot, då var jag på BOOT CAMP i stallet. Det var verkligen någonting i hästväg (HÖ HÖ HÖ). Har idag grym träningsvärk samt skavsår på onämnbara ställen, så jag tycker ändå att ovanstående aktiviteter var rätt starkt jobbat. Hade hoppats på att få Bulldozer-ponnyn, men hon var iväg på en uppvisning men jag fick en annan D-ponny istället, en tioårig irländsk import. Gick och hämtade henne i ponnyhagen, medan de andra gick till hästhagen för att ta in "sina" hästar. Ponnyhagen ligger precis vid stallet medan hästhagen ligger en bit bort, så jag var först tillbaks och JEFLAR vad den här ponnyn stimmade och for omkring när jag skulle göra i ordning henne.  Det kan ju vara rätt mycket krut i irländare, och med tanke på hur hispig hon verkade i boxen så lämnade jag mitt ridspö i stallet när vi skulle rida första passet. Det var ju ett ofantligt dåligt beslut, för Irländskan visade sig vara kanske norra Europas lataste. Nu gillar jag förvisso hästar som är lite tröga och som man får jobba för att få att gå framåt, men att behöva driva rejält i exakt vartenda steg var ju kanske lite väl att ta i, även om ridläraren sa att hon tyckte att Irländskan gick fram "ovanligt bra". Gud bevare mig för hennes vanliga tempo i såna fall. Dessutom kastade hon med huvudet så fort jag tog i tyglarna, och utöver det så gick hon och spände sig och var allmänt tittig och ett tu tre kastade hon sig runt och stack iväg i full galopp för något "jättefarligt" i ena hörnet av ridbanan. Och jag ramlade INTE av, fast det var kanske mer tur än skicklighet, för det kändes verkligen inte som att jag hade några ryttar-skills att tala om. Nästa pass tog jag spöet, och då gick det något bättre även om jag var tvungen att släppa tygeln för att komma åt bakdelen. Nuförtiden använder ju de flesta schabrak istället för vojlock, men om man har ett vanligt spö och ska lägga till det bakom skänkeln så innebär det att det träffar schabraket, vilket ju inte ger någon som helst effekt. Men jag kämpade på, höll emot när hon kastade med huvudet, drev som en blådåre och de sista fem-tio minuterna började hon (motvilligt) jobba på tygeln och kändes plötsligt riktigt trevlig (om än seg). Och HERREGUD vilka pass vi körde, det var verkligen BOOT CAMP i ordets rätta bemärkelse. Vi jobbade så svetten lackade, mycket fokus på tempoväxlingar och fatta vad man får slita då när man sitter på någon som har noll procent egen motor och som ser varje förhållning som en chans att stanna om man inte samtidigt parerar med jordens drivning. Ja, men mot slutet var jag ändå hyfsat nöjd eftersom jag fått någorlunda ordning på det där hysteriska kasta-med-huvudet-så-fort-man-nuddar-tyglarna-beteendet som tydligen var en grej som Irländskan kommit på var ett bra sätt att slippa jobba på.

Dag två fick jag välja mellan Bulldozern och Irländskan och valde Irländskan. Skojade och sa att det var för att jag var så trött och att hon stod närmast grinden i hagen, men det handlade mer om att jag inte kände att vi var riktigt färdiga med varandra. Dessutom hade hon världens skönaste galopp, tror aldrig jag har ridit en häst som varit så mjuk och härlig att sitta på även om vägen till galoppen var lång och mödosam.

Det första jag gjorde när jag kom hem efter lördagens MÖRDARPASS var att stappla ner i källaren och leta rätt på mitt gamla dressyrspö. Jag gillar egentligen inte att rida med spö överhuvudtaget, tycker det mest är i vägen och det är så himla jobbigt att hålla på och byta spöhand varje gång man byter varv, men det är heller inte kul eller speciellt snällt att vara tvungen att sitta och banka med benen in absurdum på en totalt skänkeldöv häst.
Förra gången jag red regelbundet så red jag ofta en kallblodskorsning och hon var så himla smart att hon tuffade på som ett litet ånglok om man hade spö i handen, men det skulle vara ett långt dressyrspö. Man behövde aldrig använda det, men så fort man inte hade det i handen eller dristade sig till att rida med ett vanligt spö så bara dog hon och var hur seg som helst.

Detta spö som jag införskaffade för detta ändamål har stått oanvänt i källaren sedan jag tog time out från ridningen förra gången, men nu fick det alltså följa med på BOOTCAMP DAG 2. Och det gjorde lite skillnad, kan man ju säga. Inga underverk, Irländskan var fortfarande lat och seg, men ett litet pet på bakdelen då och då fick henne att ta sitt förnuft till fånga och verkligen börja arbeta med bakbenen istället för att sänka ryggen, höja huvdet och spänna Europas kraftigaste underhals. Fungerade även bra i en diskussion som uppstod om huruvida det var möjligt att passera en jacka som hängde på staketet och som tydligen var att jämställa med hungriga vargar och sabeltandade tigrar.

Vi inledde dag två med att jobba med halter och tempoväxlingar och det gick som sagt mycket bättre, även om det inte skedde utan viss ansträngning. Den som tror att "hästen gör allt jobbet" kan ta ett tvåtimmarspass på Irländskan och så kan vi diskutera saken sen. Sista passet skulle vi jobba med tempoväxlingar i galoppen, vilket gick hyfsat, och slutligen sidvärtsrörelser, vilket inte är min starka sida och det var inte heller Irländskans paradgren, visade det sig, så det var ju inte a match made in heaven direkt. Jag har så himla svårt att få ihop det rent motoriskt med framåtdrivande och sidförande och mothållande hjälper. Så det gick väl inget vidare. Plus att både jag och Irländskan vid det laget var rejält trötta och när ridläraren för femtioelfte gången påminde om att parera med ytterskänkel så kändes det mest som att den hängde som en sladdrig spaghetti och till ungefär lika stor nytta.

Ja, men även om man är HELT SLUT efter ett sånt mördarpass så är det ju inte över för det, för det ska ju sadlas och tränsas och borstas av och hovar ska kratsas och persedlar som ska vårdas och boxar och ridbanor som ska mockas och hinder (man fick välja om man ville hoppa eller rida dressyr sista passet) som ska bäras ut och stallgångar sopas och hästar som ska släppas ut i hagar. Sen var det nästan så att jag inte orkade trampa på gaspedalen när jag körde hem. FY FAN VAD JOBBIGT. Men roligt var det! Skulle göra om det när som helst (så fort träningsvärken släppt och ridsåren läkt villsäga).

Så idag känner jag att en pensionärstillvaro är rätt lagom. Nästa inlägg kommer på begäran kanske (eller: när jag har kommit på något smart att skriva) att handla om miljö. Stay tuned!