Du och jag och vi

Har läst boken Du och jag och vi av Pia Hagmar, en bok som skulle vara typ "en hästbok för vuxna". Alltså med hästar och vuxna människor. När man var liten slukade man ju böcker om tjejer och hästar i parti och minut. Nan Ingers böcker, böckerna om Britta och Silver, Annika och Jill till exempel. Läser fortfarande om dessa med jämna mellanrum, av nostalgiska skäl, som tidsdokument och som ren underhållning och avkoppling. Det är väl mitt lifehack för att bota stress, oro och ångest: att plöja igenom till exempel Önskas köpa: Litet sto och Ridsommar på Västanås. Om läkemedelsindustrin får nys om detta ligger jag illa till.

Men i alla fall. Tog mig an Du och jag och vi med friskt mod. Och den var väl helt okej, givet att man gillar böcker som mest handlar om det vardagliga, men det gör jag. Boken handlar om fyra kvinnor som har sina hästar i samma stall. Bortsett från det har de inte mycket gemensamt, och så får man följa deras olika liv utanför stallet. Helt okej upplägg, även om jag tyckte det var lite VÄL osannolikt att fyra så totalt olika människor med så olika ambitionsnivåer skulle ha haft sina hästar i just det rätt skabbiga stallet om det hade varit på riktigt. Och sen blev det lite VÄL mycket att allting skulle vara tvärtom mot hur det verkade, dvs den som var tuff och gapig i själva verket var skör och sårbar, den som var mesig och blyg i själva verket var iskall och beräknande, den som verkade ha det perfekta livet hade en man som var sadist, osv osv osv. Så kan det såklart vara, men det är ju inte rimligt att ALLA har en gigantisk dold agenda och en massa hemliga sidor som ingen känner till. Plus att jag tyckte att karaktärerna trots detta var rätt stereotypa och dialogen var rätt torftig. Tycker även att boken handlade för lite om själva hästarna och allt som händer runt omkring dom. Den här boken får två grimskaft av fem möjliga.