Små grodorna

Har läst Små grodorna av Johan Carle, en bok som helt lämpligt börjar på en midsommarafton och slutar på midsommarafton ett år senare. Handlar om några människor som bor i en sån där litet trött samhälle som det måste finnas hundratusentals - känns det som i alla fall - av i Sverige. En sån där liten småort som liksom hankar sig fram i skuggan av någon medelstor tätort i närregionen, en håla där alla känner alla och där det knappt finns några jobb och som nästan alla som har möjlighet flyttar ifrån så fort som det någonsin går. I denna miljö får man följa en handfull människor under ett år. Rätt så ensamma och olyckliga människor och som vanligt finns det ju mycket som döljs under ytan när man väl börjar titta bakom fasaderna. Hög igenkänningsfaktor för den här lantisen alltså.

En rätt så bra bok, kanske dock i deppigaste laget. Alltså, nu menar jag ju verkligen inte att det måste vara tjo och tjim och lyckliga chick lit-slut för att en bok ska vara bra. Och det är klart att om man ska skriva en bok som ska handla om människor som bor på ett ställe där det nästan inte händer någonting alls, då kan man ju inte förvänta sig en tät actionspäckad intrig utan en död sekund. Grejen var väl att det var lite väl mycket döda sekunder i den här intrigen, den liksom harvade sig håglöst fram i ett makligt tempo utan att direkt komma någonstans och lade man boken ifrån sig så var det lätt att den blev liggande. Det blev lite upprepning när allas möten med varandra skulle skildras ur olika människors perspektiv, och jag hade liksom lite svårt att engagera mig i personerna (och då pratar vi om en person, mig alltså, som för dialoger med karaktärer i tv-serier när de inte gör som jag vill. Eller så mycket till dialog blir det ju förstås inte, men ja) och jag tror att jag måste känna något för karaktärerna för tycka att någonting är riktigt bra. Är de trevliga hoppas man att det ska gå bra för dom (och våndas när det inte gör det), om de är elaka så vill man ju att karma ska komma och bita dom i röven så de får vad de förtjänar. Men i den här boken känns karaktärerna mest...ointressanta, om jag ska vara ärlig. Fastän syftet med boken gissningsvis är precis det motsatta, att författaren vill skildra allt det där som händer under ytan som man aldrig ser. Men det räcker liksom inte hela vägen. TYVÄRR, för tanken är god. Och det är ett bra försök, men det var som sagt lite väl mycket depp och ångest och tryckande högsommarvärme och ensamma olyckliga själar.
Den här boken får tre midsommarstänger av fem möjliga.