In i evigheten

Har läst In i evigheten av Hanna Lans, en bok som i nån recension beskrevs som "en klassisk spökhistoria i modern miljö" och sånt kan man ju inte motstå. Med man menas jag, så vips in med mig på bibliotekets hemsida och ladda ner (på riktigt! Bibliotek och låne-e-bok måste vara de två bästa uppfinningarna sen PENICILLINET, eller ja, nu är väl bibliotek äldre än penicillin men ni fattar).

Boken handlar om Viktoria som blivit dumpad av sin sambo och som köper ett kråkslott för att ha någonstans att bo och någonting att gå upp i istället för att deppa över sitt otrogna ex. Detta köp genomförs ivrigt påhejad av bästa kompisen David, och här känner jag för första gången att jag vill lägga ifrån mig boken för är det något jag är trött på så är det när folk ska trycka in en homosexuell man i något litterärt eller filmiskt sammanhang och så måste de göra denna man till en stereotyp som bekräftar alla folks mossiga fördomar. Jag antar att det finns folk som är gay och fjolliga precis som det finns folk som är straighta och fjolliga, men jag har aldrig någonsin stött på en man oavsett läggning som kråmar sig i fjäderboa, pimplar champagne och tjuter DAH-LING till kreti och pleti. Så snälla, kan ingen skriva en bok och ha med en person som är gay och HELT DJÄVLA VANLIG? Som de allra flesta är, i alla fall enligt min erfarenhet.

Ja, men hur som helst. Huset har ägts av en familj där det har hänt ett och annat och slutligen har familjens yngsta dotter tagit livet av sig vid 96 års ålder och testamenterat huset till en församling som nu säljer det med inventarier och allt. Och så varvas berättelsen med vad som hände DÅ och vad som händer NU och det skulle kunna ha varit bra, men det är enligt mig bara på sin höjd medelmåttigt. Det som hände DÅ portioneras ut i diffusa antydningar som inte engagerar. Man fattar att ja, nåt skumt har hänt här och på grund av det är huset numera hemsökt. Men det blir aldrig särskilt läskigt, varken DÅ eller NU. Och NU känns efter ett tag rätt tjatigt och ältande, medan DÅ är för vagt för att ens bli spännande. Sen är det en del språkliga missar som stör mig, typ att skriva polisen med stort P och att tro att en hävert och en hävstång är samma sak (det är det alltså inte) och att inte kunna skilja på vette (ha riktning mot) och vätte (en slags tomte).

Sånt stör mig, och i kombination med den lite tunna intrigen och de rätt så intetsägande karaktärerna (ja, bortsett från den färgstarke David då)  så får den här boken bara två exorcister av fem möjliga.