Who'd tell us whitewash windows and when to take down doors?

Jahapp, här sitter man en söndagskväll och uppdaterar sin djävla LINKEDIN-profil. Amenvaffan liknar detta? Skulle kolla på Stjärnkusken, men så fick jag telefon och sen snodde min man fjärrkontrollen och började kolla på något himla program om folk som köper hus på landet och så fick jag ett mail om att min VD ville lägga till mig i sitt Linkedin-nätverk och då tänkte jag att man kanske skulle ta och snygga till sin profil litegrann, till exempel lägga till min nuvarande tjänst och min senaste distansutbildning och lite sånt där VUXET. Men Gud så tråkigt ändå.

Mindre vuxet var det här: I fredags sa min ridlärare att "nästa gång tror jag du är mogen för galoppen" och nu går jag och liksom laddar för detta. Hade ändå på något sätt en bild av mig själv som en som bara skulle kunna sitta upp på en häst och galoppera iväg, som i en cowboyfilm, men efter fyra lektioner med min halvblods-ÄLG så har vi fortfarande bara skrittat och travat och det har känts fullt tillräckligt att bemästra. Har uppenbarligen degraderats från halvkass till sopa. Har däremot fått mycket beröm för min sits, och då undrar jag lite hur detta gick till? Mina färdigheter på hästryggen har djupa rötter i att flänga runt barbacka på gotlandsruss, och det är nog bara i fantasin och möjligen i Wahlströms flickböcker med de röda ryggarna som detta genererar elitryttare. Ja, sen började jag ju rida som vuxen, men då var det ingen som sa något speciellt om just sitsen, kanske tyckte de att det var hopplöst fall, men så fick jag en ridlärare med dressyrinriktning och då fick man fan i mig veta att man levde, eller åtminstone att man satt som en påse nötter. Ja, och sin grundsits är ju inte precis något man ändrar i rappet, så det var mycket tjat om den, minns jag. Sen har jag ju inte ridit lektion på nästan tjugo år, men nu plötsligt har min sits plötsligt uppgraderats till "jättetrevlig" av min nya ridlärare. Kanske är det något som händer när man blir äldre? Allting annat går ju utför, man får den ena krämpan efter den andra men som en bonus får man en jättetrevlig sits? Ja, inte fan vet jag*, men det gäller ju att suga åt sig av de små godbitarna här i livet i allmänhet och i ridningen i synnerhet. För det går fan i mig inte som en dans eller på räls. Min ÄLG och jag har numera stunder där det känns som att vi i alla fall är på samma planet och börjar få kontakt och bli samspelta, men de stunderna är fan inte långa. Cirka tre sekunder i taget, skulle jag tippa på. Men det går framåt, om än med tomtesteg.

Ja, när jag började skriva så tänkte jag egentligen skriva att jag inte hade något att skriva om. Fast nu blev det visst en liten text i alla fall. ENJOY.

* Ett tänkbart alternativ är att man är så hopplöst förlorad så att ens ridlärare tycker att hen måste ljuga ihop något uppmuntrande att säga så att man inte alldeles tappar sugen. Så har jag själv fått göra någon gång på någon hundkurs för att försöka lyfta någon med jättedåligt självförtroende. HERREGUD, TÄNK OM DET ÄR SÅ DET ÄR?