Jaha, men nu har jag också läst Glöm mig av Alex Schulman, och, eh, det här vågar man väl knappt säga eftersom alla har höjt den till skyarna, så jag hade kanske lite väl höga förväntningar, men jag tyckte bara den var...lite sådär? Alltså JO, det var ju tragiskt och bitvis gripande och det är ett bra språk och han kan ju skriva, det är inte det. Men jag får liksom inte riktigt ihop hela bilden. Har ju precis läst boken om hans pappa och tycker ju att om nu hans mamma söp något så kopiöst så borde det väl ha märkts någonstans där också? Men det gör det inte. Fast det var kanske ett medvetet val, men hur som helst så kände jag mest NJA inför det här. Nu kanske mycket av min, inte direkt motvilja, kanske snarare likgiltighet, grundar sig på att jag tycker att Alex Schulman är (eller verkar vara, jag känner ju inte honom) en rätt dryg och uppblåst och inte speciellt sympatisk typ, och då har jag kanske lite svårare för att klämma fram sympati för hans livsöden än om det hade varit någon som jag gillade.
Nu låter jag förmodligen som världens mest osympatiska och oempatiska människa, men om jag skulle skriva en bok om min alkoholiserade mamma så kan ni få blogga om det och tycka att den bara är sådär. Jag kommer inte att bli sur, jag lovar*. Den här boken får tre flaskor rötjut av fem möjliga.
* Jättelätt att lova eftersom det aldrig kommer att hända p g a att jag inte har någon alkoholiserad mamma att skriva om. Med reservation för att hon rent teoretiskt skulle kunna börja kröka järnet efter 72 nyktra jordsnurr. Håller det för ganska osannolikt, MEN MAN VET JU ALDRIG.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar