The oflyt continues

Ibland vill det sig bara inte. Man försöker ladda sitt SL-kort och det slutar med att man får köpa ett till. Man bokar rum på vad man tror är ett flashigt hotell med havsutsikt och hamnar i en sal på lasarettet. Snudd på i alla fall (se tidigare inlägg). Jaha, sen blir man bjuden på bröllop och kommer i kraftig tidsnöd vad gäller present och får därför ta till den trista nödlösningen "presentkort". Valde ett sånt där presentkort på "valfri upplevelse" som man kan köpa på Ica, men när jag kom till kassan och skulle betala så fanns inte kortet i systemet. Fick vänta i hundratals år medan köerna tjocknade på och kassörskan febrilt hängde i luren och försökte tvinga fram uppdateringar. Ja, till sist hamnade grejerna på plats, jag kunde betala men sen var det väl strul med kvittot, det gick inte att få fram. Eller rättare sagt, ena delen saknades. Kassörskan frågade om jag behövde kvittot, jag frågade om man var tvungen att lämna kvittot ihop med presentkortet och hon svarade att det behövdes inte, och eftersom kassaköerna vid det laget ringlade kilometerlånga efter mig så tyckte jag det var lika bra att göra processen kort.

Sen visade det sig att man VISST behövde kvittot. Inte jag, men mottagaren. För på kvittot står det nämligen en aktiveringskod som behövs för att kunna lösa in kortet, vilket mottagarna av denna gåva upplyste mig om några dagar efter bröllopet. JAHA, VAD KUL. Fick gå tillbaks till Ica och ta ett snack med dom. Nu hade jag ju tackochlov det kvitto där det framgick när presentkortet var köpt och vad det hade kostat kvar, men att få fram resten var ju ingen barnlek. Man SKULLE JU KUNNA TRO att det i nådens år 2016 skulle kunna gå att plocka fram en transaktion ur ett kassasystem, men grejen med presentkorten var att de låg i egna och slutna system som det var lika lätt att ta sig in i som att hacka sig in i NASA:s löneregister. Hade det varit min Ica-butik så hade jag snabbt gett något tillgodokvitto och låtit kunden få köpa ett nytt presentkort och sen löst detta vid tillfälle, men nu var det inte min Ica-butik så jag har tillbringat år av mitt liv i kö i förbutiken, väntandes på någon form av besked. Till slut fick jag löfte om att bli uppringd, så jag åtminstone slapp slösa bort mitt liv på att stå och hänga bland folk som köade för att sätta sina sista slantar av socialbidraget på en Dagens Dubbel och andra deppiga inventarier.

Men trägen vinner, Ica löste problemet och jag fick komma och hämta min aktiveringskod. Tyvärr sammanföll detta med att det var "Kund-dag" på Ica, vilket innebar att hela kommunen trängdes där för att ta del av provsmakningar och omsätta rabattkuponger i billigt kaffe och liknande klipp. Fick därför stå i världens längsta kö IGEN. Så mycket som jag har köat de senaste dagarna känns det som att jag har åldrats hundra år. Hatar att köa, hur står folk i storstäder egentligen ut?