DÖDSLISTAN FTW

Har lånat en bok som heter Konsten att hantera superjobbiga människor på bibblan eftersom jag jobbar på företaget som Gud glömde och vissa i personalen verkligen lever upp till den beskrivningen. Det jobbiga med "arbetskamrater" är ju att man inte får välja dom själv, och sen måste man lik förbannat vara tvungen att umgås med dom MER än vad man umgås med familj och vänner. Man är kanske till och med beroende av deras välvilja för att kunna göra ett bra jobb själv. Nu har jag både turen och förmånen att ha kollegor som jag verkligen gillar. VISSA. Andra - not so much, och åter andra är såna rövhål att man skulle vara redo att korka upp dyr champagne och låta alla dricka sig otörstiga i stora sejdlar om de sa upp sig. Men det gör de ju aldrig. De bra människorna slutar, men de där inskränkta gnällrövarna som aldrig är nöjda med någonting och som tycker att allting är för djävligt men som aldrig kan tänka sig att själv försöka bidra till någon form av förbättring (att knipa käft vore ett bra första steg), dom gnetar sig kvar och förpestar tillvaron för andra tills de skördat guldklocka tio gånger om. GAH.

Ja, i alla fall, ibland känner jag att jag lägger orimligt mycket tid och framför allt energi på att irritera mig på idioter. Det är ju så meningslöst, för man kan ju aldrig förändra någon annan människa, bara sig själv, men eftersom man själv är så djävla perfekt* så får man kanske börja jobba med sitt förhållningssätt till andra människor istället. Däraf att jag lånade denna bok. Den ger konkreta exempel på hur man kan hantera olika människotyper i stil med "den som alltid snackar skit om andra", "den som försöker ta åt sig äran av ditt jobb" eller "den som bara pratar om sig själv", och det är ju såklart jättebra att kunna hantera sånt, för det är ju också jobbigt. Tyvärr stod det väldigt lite om hur man hanterar folk där problemet är att de är både lata och dumma samt fullblodsidioter i grunden, förmodligen har Stefan Ekberg (som författaren heter) aldrig varit här och sett vilka praktexemplar vi har på lönelistorna. För det är nämligen SUPERJOBBIGARE ÄN SUPERJOBBIGAST eftersom de här människorna inte vill ha någon förändring, vägrar lyssna på vad som sägs och är hårdnackat övertygade om att allting som görs endast är med intentionen att jävlas med just dom personligen. Ofta röstar de på SD också eftersom de tycker att det är "skit med alla utlänningar som kommer hit och snor våra jobb OCH lever på bidrag". Samtidigt.

Så jag tyckte väl inte att jag fick sådär jättemycket hjälp av den här boken. I alla fall förändrade den inte mitt liv, som jag skämtsamt sa till bibliotekarien när jag lånade den och samtidigt lämnade tillbaks tre (3) böcker om marsvin.

Men så dök DÖDSLISTAN upp i min tankevärld. Jag är mycket förtjust i tanken på dödslistor, men av någon anledning - kanske en MOGNADSFRÅGA? - så har dödslistan fallit ur medvetandet på senare år. Min dödslista är väl i och för sig inte lika...eh, konkret som den som Uma Thurmans karaktär i Kill Bill upprättar. Min är mer som en rogivande tanke. Vilka som är på ens dödslista. Hur den är rangordnad. Om någon beter sig som ett as åker den upp några hack och då djävlar. I tanken alltså.

  

 
Printade ut denna och satte upp på jobbet för att påminna mig själv om att inte ödsla energi på idioter utan istället sätta upp dom i olika positioner på dödslistan. SÅ SKA EN SLIPSTEN DRAS. Eller nåt.



* Det här var lite ironi, men inte mycket. Vissa människor fungerar i grupp för att de har MANNERS. Visar respekt och behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Kan kommunicera och är tydliga med vad de vill och förväntar sig. Kan ge och ta kritik på ett vettigt sätt. Det är ju inte rymdforskning direkt, men sen finns det de där dryga självupptagna idioterna som tror att de är världens nav.