Tillbaka till henne

Läste nån lovordande recension av Sara Lövestams Tillbaka till henne i DN tror jag det var, och tänkte att den kunde nog vara något för mig. Rösträtt och kvinnokamp, det är ju intressanta grejer liksom, och när jag hämtade den på bibblan så fick jag en tegelsten och efter att ha gnölat om tunna ungdomsböcker så kändes det ju inte heller fyskam, så jag öppnade den med stor entusiasm. Och blev rätt besviken, måste jag tyvärr säga. Boken består av två parallella historier, en som utspelas i nutid och en som utspelas i början av 1900-talet. Och ingen av dom berörde mig speciellt mycket alls. Den historiska kändes, jag vet inte, påhittad? Inte så att det inte kunde ha hänt, för det kunde det, men dialogen och beskrivningarna kändes liksom krystade, inte speciellt genuina och fastän ämnet var intressant så orkade jag inte engagera mig i fröken Anna och fröken Signe och fröken Brita och alla deras förehavanden hit och dit. Och den moderna berättelsen, där ett antal föremål från de här personerna av en "slump" hamnar hos Hanna, som lever ett urtråkigt liv med ett oinspirerande jobb och en irriterande pojkvän och en jobbig morsa, men så kommer hon på olika sätt över de här föremålen och helt plötsligt påverkas hon av dom och blir "en annan människa". Den biten känns ju lite gjord, om man säger.  Nu har jag kommit drygt halvvägs i tegelstenen, och jag kommer gissningsvis inte ens att läsa färdigt den (för det behöver man faktiskt inte). Känner mest: gäsp. TYVÄRR. Det blir bara en (rätt mager) suffragett av fem möjliga.