De vackraste

Har läst De vackraste av Karin Slaughter, en psykologisk thriller som recenserades entusiastiskt i DN för ett tag sen. Jag gillade den "sådär", den var spännande men samtidigt lite väl förutsägbar, och det var lite väl många twister att hålla reda på. Plus att upplägget gjorde det svårt att fatta vem som var vem i början.

Ja, det är Claire, som har en syster som försvann spårlöst för sisådär tjugo år sen, som är gift med Paul, som är så himla bra på alla sätt och vis: duktig, omtänksam, förutseende, rik och på det hela taget har hon ett väldigt glassigt liv. Sen är det Lydia, som också är syster med Claire och som inte har det fullt lika glassigt som f d missbrukare som numera bara konsumerar ohälsosamma mängder chips, men som har en fantastiskt begåvad dotter. Boken börjar med att Paul blir rånmördad i en mörk gränd och dör i Claires armar, när hon sen börjar rota bland hans grejer hittar hon ETT OCH ANNAT som inte riktigt passar sig om man säger. Och sen börjar allting nystas upp och det visar det sig att ingenting är som man trodde det skulle vara och ordet "dubbelliv" får väl en helt ny innebörd, kan man väl säga, och i detta förenas Claire och Lydia, som inte har talat med varandra på tjugo år av en anledning, plus deras mamma som tog Claires parti och därför inte heller talat med Lydia på tjugo år, i en kamp på liv och död kan man väl säga utan att avslöja alltihop.
Men det är spännande, det ska jag inte säga annat. Förutsättningarna ändras hela tiden, och sånt här gillar jag verkligen, men samtidigt blev det nästan lite TOO MUCH av den varan. Det känns lite väl osannolikt att om man skulle kunna hinna leva ett så extremt komplext dubbelliv som Paul levt i tjugo års tid så borde han haft ett dygn på cirka fyrtioåtta timmar och aldrig sovit. Och sen känns det lite väl enkelt att någon som levt detta komplexa dubbelliv skulle ha så mycket avslöjande material på sin dator hemma, och att Claire, som konsekvent överlåtit åt Paul att "ta hand om allt" ändå fixar att lista ut lösenord, etc. Men det går att förlåta för att det ändå var en spännande intrig. Fast sen urartar det hela tyvärr i en katt-och-råtta-lek som kändes lite väl redan gjord och förutsägbar, så det blir bara tre och en halv yxmördare av fem möjliga.