Det är något som inte stämmer

Jag är sjukt impad över folk som bloggar om böcker de har läst, och dessutom gör det sådär insiktsfullt och reflekterande. Och så får man ju boktips på köpet. Jag läser ju jämt och ständigt, men är svindålig på att redovisa i bloggen och därmed tipsa andra, som om nu någon av mina cirka tre läsare skulle bry sig. Men man vet aldrig. Häromdagen var det ju till exempel någon som inte hade någon statistik på Blogger som hade googlat på det och hamnat här, för det hade jag väl bloggat om någon gång. Så man vet aldrig. Man är aldrig längre än några musklick från en blogg i Blondin-Bella eller vad hon heters storleksordning. Några=rätt många, men skitsamma. Det är principen.

Men i alla fall. Jag läste Martina Haags Det är något som inte stämmer och från början var jag jättepepp, för jag gillar Martina Haags böcker och alla recensenter och andra vetabästbabianer (ett jättebra uttryck från julkalendern "Håll huvet kallt") yrar ju om att igenkänningsfaktorn är skyhög och tja, well, vi har väl alla  varit där. Blivit dumpade och undrat vad fan som hände. Eller kanske inte ALLA, men åtminstone jag och "många med mig" som det brukar heta. Och då är det ju rätt förträffligt att vara på andra sidan och nicka igenkännande och minnas att ja, exakt sådär djävligt var det faktiskt. Men man överlevde ju, och fan vad det blev mycket bättre sen. När det där förhållandet som man inbillade sig var så jättebra faktiskt i efterhand faktiskt bara var på sin höjd mediokert eftersom det innehöll en massa skit som man liksom inte ens märkte av in the name of normaliseringsprocess. Ja, men sånt vill man väl läsa om! tänkte jag och tog mig an boken med stor entusiasm eftersom jag dessutom gillar Martina Haags andra böcker jättemycket.

Och blev besviken. TYVÄRR. Visst, det fanns en igenkänningsfaktor som nog alla som blivit dumpade kan skriva under på. Men sen var det ju någon slags parallellberättelse där "Petra" (bokens Martina får man väl förmoda på ganska goda grunder) åker till fjällen och jobbar som stugvärd i något ödsligt kyffe i Tjottahejti. Och den berättelsen/intrigen byggs ju upp väldigt bra, med spännande inslag som den här storyn med en kvinna som drunknat under mystiska omständigheter och som ingen ville prata om och som visade sig vara en exakt kopia av "Petra", att man stänger ner ett dokument på datorn ena dagen och då är det X sidor, nästa dag när man öppnar det är det X+1 sidor och man känner inte igen sista meningen, man gör ett halvläskigt fynd under kudden i det hemliga rummet...såna grejer. Och sen bara pang bom så avslutas boken utan att NÅGOT AV DETTA blivit utrett. SÅ KAN MAN VÄL INTE GÖRA? Var tvungen att bläddra för att se så att jag inte missat ett knippe sidor, men nä, det hade jag inte och det gör mig lite förbannad. Det hade ju kunnat bli en hur bra story som helst! Fast kanske som terapi för att bota ett brustet hjärta dårå, men då kunde det väl bara handlat om det brustna hjärtat (gärna inkluderande någon smaskig hämnd à la "Underbar och älskad av alla"), det hade ju varit fullt tillräckligt utan att försöka väva in en nästan-thriller som bara rann ut i tomma intet.

Så däraf min besvikelse. Annars var den bra. Den får tre "Blocketannonser-med-ens-exkilles-kvarlämnade-grejer" av fem möjliga.