Dagarna puttrar på. Den här hösten har varit minst sagt hektisk och nu är jag väl såkallat på upploppet av vad som har verkat vara en oändlig räcka av diverse göromål, de flesta självvalda och roliga men inte desto mindre kan det ju kännas lite sådär ibland när man inte riktigt minns när man, alltså jag, hade en helt tom helg utan måsten senast, var det måhända under semestern i somras? Känner mig emellanåt rysligt effektiv och REDIG som bollar med heltidsjobb, distansstudier, föreningsliv, hundträning och lite annat smått och gott på en och samma gång. Men det är klart, det blir inte så mycket tid över till annat. Jag har ju inte direkt något rikt socialt liv där jag hänger med vänner över en fika i timmar eller löser alla världsproblemen med en sådan självklarhet som bara en hel kvälls bibb-pimplande kan åstadkomma. Det beror dock mer på att de fåtal människor jag skulle vilja hänga med i timmar eller svinga en bägare med i regel är lika sabla upptagna, så att det nästan krävs en dator med kapacitet som matchar NASA:s rymddatorer och som förmår bolla med ett oändligt antal parametrar för att dessa kalendrar ska kunna synkas.
Annat som får stryka på foten är TV-tittande och - här kommer en liten retlig passning till Mirre - smartphone-relaterade aktiviteter. Det har jag nästan rationaliserat bort helt och hållet, även om jag fortfarande tycker att det går att kapa mer på den fronten. Jag kollar igenom Facebook och Instagram ett par gånger per dag. Har inte miljontals som jag följer så det går rätt snabbt, och det mesta är ju ändå rätt ointressant och därför inget att lägga någon större vikt vid.
Sen spelar jag Ruzzle. Det är nog min största tidstjuv, men även den har bantats ordentligt på sista tiden. Förr spelade jag med (eller menar jag mot?) kanske tio-femton personer samtidigt och eftersom varje runda är två minuter så kunde jag ju bli sittande uppemot en halvtimme innan jag betat av alla, DEN GÅNGEN. Sen bara surrar det ju till så har alla spelat sin runda och det är min tur igen. Nä, det duger faktiskt inte, så där har jag bantat ner till ett par-tre stycken motståndare som får sig en dust ett par gånger om dagen när jag har en stund över. Sen får det fan i mig vara bra.
Och TV, ja, vad är det? Nu är det ju inte speciellt svårt att avstå från TV eftersom det mest är skit som visas. Det är alltid lika roligt när folk gnäller över att de är så stressade och inte hinner någonting, men de har djävlar i mig koll på varenda tv-serie som någonsin visats. Här kan man ju lätt vinna TIMMAR varje dag kan jag ju säga om folk undrar hur man hinner med både det ena och det andra trots ett fullspäckat schema. Så: bort med smartphonen och tv:n (vännerna rekommenderar jag dock att man behåller). Ingen regel utan undantag dock, här är mina serier jag följer slaviskt:
1. BRON. Fyfan vad bra den är. Älskar Saga Norén och i söndags höll jag på att börja lipa när hon lämnade över ett känsligt ärende till Henrik, eftersom hon hade tagit till sig att hon var mindre lämpad att hantera det. Fast det måste man kanske ha en aspergare i familjen för att förstå storheten i. Och Henrik har jag också börjat gilla, lite motvilligt sådär. Inte slår han Martin inte, men han verkar ändå lite snäll och omtänksam och kan ta Saga på rätt sätt. Vikigt att veta: Sagas fiender är mina fiender. Fast om det är han, Henrik, som ligger bakom det här med den försvunna frun och barnen så blir jag sur, det blir för mycket Shutter Island-effekt. Eller Patient 67 om vi ska försöka oss på att vara lite litteraturtrogna.
2. BONDE SÖKER FRU. Alltså jag bara älskar detta program, även om det har blivit mycket mer tillrättalagt och strömlinjeformat än de första säsongerna. Så här tycker jag hittills om årets bönder:
a. STEFAN. Får mig automatiskt att treva efter skämskudden. Alltså, jag tror absolut att Stefan är en jättetrevlig människa och jag skulle inte ha något emot att ha honom som till exempel arbetskamrat. Men dejta...hujedamej. Inte nog med att han går på dejt med nävar som såg ut som om de aldrig har varit i närheten av en tvål, det står liksom BUSKIS i pannan på honom. Och i förra veckan såg man att han bara var en millisekund från att ge en av tjejerna en rejäl dask i baken, sådär som vissa karlar gör för att de tror att det är sånt som kvinnor uppskattar. Tro mig, det är det INTE. Man hade hoppats att det där fenomenet skulle ha dött ut med pilsnerfilmerna, men så är uppenbarligen inte fallet. Så Stefan går bort. Fast han är bra tv, det är han. Har en känsla av att han väljer PIA.
b. DANIEL. Älgbonden. Tycker han verkar vara så tråkig att klockorna stannar. Fast å andra sidan, om jag hade dejtat någon som hon den där bruden med alla tänderna som han var och handlade med förra veckan, som var så extremt PÅ hela tiden, så hade jag förmodligen också tagit till en trist approach för att markera mitt ointresse, så det var kanske bara taktik, vad vet jag? Sen tycker jag hela konceptet med "älgbonde" verkar mystiskt, vad gör man liksom med dom förutom att fara ut med fyrhjuling och kapa sly? Det verkade ju mer vara en turistattraktion än "bondgård" om ni frågar mig, men kriterierna för att vara "bonde" i "Bonde söker fru" är väl minst sagt luddiga. Hur som helst, känslan jag har nu är att kan KANSKE får ihop det med hon den där som han var på promenad med i förra veckan. Fast hon hade ju visst barn, och det verkade han ju se som ett stort problem, så det kanske ändå inte blir något trots att TV4 klippte ihop det så att det såg ut som att romantiken låg och dallrade där mellan de norrländska myggsvärmarna.
c. MARCUS. Killen som inte fick "kemi" med någon på gruppdejten utan istället fick lov att bjuda in ett helt nytt harem till sin gård. Jag kan förstå den biten med kemin. Jag tror absolut inte på "kärlek vid första ögonkastet", men känner ganska så per omgående om någon jag dejtar så att säga är liggbar. Och är han inte det från början så blir han definitivt inte det sen heller hur hyvens personen än visar sig vara i andra avseenden. Alltså inte sagt att man inte kan bli goda vänner för det, men programmet heter ju inte "Bonde söker kompis". Sen tycker jag att Marcus som person verkar vara extremt slätstruken, får liksom inget grepp alls om hans personlighet. Och hur gammal var den här tjejen som kom sist, tolv år eller? Nä, hon var väl typ tjugo, men såg yngre ut, och när hon berättade om sin resa dit så fick man nästan intrycket av att det var första gången hon någonsin var ute på egen hand utan att ha mamma och pappa med. Jamen jättebra bondmore-material, verkligen. Och hon den här som inte kunde komma på speed-dejtingen för att hon skulle ställa ut sin hund just den dagen. Alltså, varför vill man (i det här fallet Marcus) ens dejta nån som prioriterar bort en på det sättet? Svårt att ens säga vem han skulle kunna få ihop det med, för det har ju inte hänt så mycket där än och man har inte fått koll på någon av tjejerna förutom hon med babyfacet då.
d. PONTUS. Hästkillen. Ja, han har det ju inte lätt, eller: herregud så handfallen han verkar. Kanske är han van vid att tjejer faller som mogna päron för honom, för det brukar tjejer göra för heterosexuella hästkillar, och att det därför är en helt ovan situation att han själv måste "jobba lite"? Inte vet jag, men jag tror inte han får ihop det (varaktigt) med någon av de han valt ut. Sen tyckte jag det var extremt töntigt att han och nån tjej skulle gå iväg och "prata lite" och så lunkade de iväg med en häst som fick beta lite under samtalet, som sedan rundades av med att Pontus sa "nä, det är väl bäst vi går tillbaka, han blir så tjock annars". De lär ju knappast ha suttit där i timmar, för då skulle allt gräset varit nedbetat och det var det inte, utan snarare en kvart. Ja, nåt måste man väl säga för att markera att samtalet är över. Men ändå, så himla lamt.
Så nu vet ni vad jag ska göra ikväll klockan 20.00. TO BE CONTIUNED!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar