Waiting for that lucky draw

Har varit på mammografi idag. Tror det är fjärde gången eller femte gången, och varenda gång har jag fått kommentarer om mina tatueringar av mammografisterna eller vad de nu kan tänkas ha för titel, de som har som jobb att stå och platta ihop folks pattar mellan glasskivor dagarna i ända. Man tycker ju att den som dagligdags ser kvinnor som är nakna ner till midjan faktiskt borde ha sett det mesta och vara helt luttrade, och jag har ju inte ens speciellt många eller uppseendeväckande tatueringar. Men kommenteras ska det lik förbannat.
När jag var ung, detvillsäga ungefär i samma veva som Gustav Vasa gömde sig i ett hölass för att undkomma danskarna, så var det "lite ovanligt" med tatueringar, men IDAG, i detta nådens år 2015 borde ju ingen så mycket som höja på ögonbrynen ens om faster Asta (94) så hade hela ryggtavlan täckt av ett urblekt Hells Angels-emblem. Herregud, sannolikheten att träffa på någon som i princip har varenda kvadratcentimeter hud täckt av allsköns illustrationer är ju betydligt större än att man skulle begå ett brott och klara sig undan om signalementet enbart hade bestått av beskrivningen "gärningsmannen saknade helt tatueringar". Den personen hade ju åkt fast direkt menar jag.

Annat var det förr. Minns när jag och min syrra var i Skottland omkring år 1990, då räckte det i princip med att gå in på en bar iklädd ett linne som visade tatueringarna så var man vips OMSVÄRMAD av karlar som vällde fram från alla håll och kanter för att artigt kommentera att de tyckte att man hade "very nice tattoos" och sen ville de bjuda på öl och sen fanns det rikliga möjligheter att både kröka och ligga om man kände för det. DET VAR FAN I MIG TIDER DET. Nu är det alltså bara på mammografin man ens får kommenterar. Fast jag betackar mig för att bli uppraggad i det sammanhanget.