Mitt liv på distans part 2

Jaha, här blev det inte mycket bloggat och nu minns jag knappt vad som har hänt. Eller om något speciellt har hänt. Mitt liv som senildement, borde kanske detta inlägget heta. Men nä. Det är mest att jag jobbar på dagarna, håller kurser på kvällarna, tränar för tävling och pluggar på distans resten av tiden eller kanske samtidigt. Har till exempel "reflekterat" igår när jag gjorde tråksaker på jobbet som inte krävde någon större aktivitet i hjärnan. I min distanskurs i pedagogik ska man tydligen vara det. Reflekterande, alltså. Och det kan man väl vara om det finns något att reflektera över, men det känns mest som flum alltihop om jag ska vara ärlig. Åstadkom i alla fall någon slags inlägg kring socialiseringsprocessen i föreningslivet på ett diskussionsforum där man ska ha "seminarier" och ska diskutera och vända och vrida på allt och reflektera då också som sagt. I andra grupper hade folk kommit igång och börjat skriva präktiga inlägg med funderingar kring både det ena och det andra, men i min grupp var det tyst som i graven. Står inte riktigt ut med sånt, så då fick jag offra mig och vara först med risk för att bli hela kursens driftkucku genom att komma med någon helt felaktig tankegång som avslöjar att jag hittills bara fusk-läst delar av kurslitteraturen (eftersom den är så erbarmligt tråkig). Det är ju enligt mig avsevärt lättare att reflektera över något som någon annan redan tänkt och uttryckt och som man bara kan haka på eller ha invändningar mot, än att vara den som först kläcker en "reflektion", åtminstone när temat är så djävla flummigt och oklart som "pedagogik i ett sociologiskt perspektiv" som denna delkurs handlar om. Men jag svamlade ihop lite tyckanden och funderingar i alla fall, men det är fan i mig inte en djävel i min grupp som har svarat med vare sig bu eller bä so far. Otack är världens lön. Funderar nu på att bli ett nät-troll och sabotera hela skiten i någon av de präktiga grupperna bara för att.

Blev lite hastigt och lustigt inslängd i en annan del av föreningslivet i fredags. Min yngsta systerson spelar innebandy och i samband med att jag var och hälsade på så blev jag tillfrågad om jag ville komma och kolla på en match. Det är juniorallsvenskan, så inte fyskam där inte, och föreningsmänniska är man ju. Vad jag inte visste var att min syrra, som är om möjligt ännu värre föreningsmänniska än jag är, var materialansvarig så istället för att komma insåsande ett par minuter innan av...spark, heter det kanske inte i innebandy, men innan matchen började i alla fall, skulle vi vara på plats TVÅ DJÄVLA TIMMAR innan, med växelkassa till kiosken och listor och grejer, och sen hade någon inte kommit och lämnat en jättetrunk med matchställ som det var utlovat, så då fick vi flänga runt och leta efter vaktmästare i korridorer som skulle kunna ha fått de där läskiga Come and play with us Danny-tvillingarna i The Shining att bli gröna av avund, och sen när rätt trunk slutligen uppenbarade sig så fattades det fem par strumpor och ni ska inte tro att det skulle kunna duga med vilka strumpor som helst, nej det skulle vara fem par identiska svarta MATCHSTRUMPOR, så vi for halva kommunen runt i rasande tempo i jakt på någon som tydligen hade dom hemma hos sig. Ja, eller vi och vi. Jag lät mig väl mest fraktas runt som ett kolli, hade ju ingen aning om hur någonting funkade, kände inga människor och kände mig på det hela taget mest rätt överflödig. Men sen fick jag hjälpa till att bygga sarg på planen och när matchen började fick jag sitta i sekretariatet och ansvara för att kasta in extrabollar om någon vanlig boll skulle råka försvinna utom synhåll någon längre stund. Det var inte så himla lätt, för det var ett sabla liv och tempo, och ibland ropade domaren "NY BOLL" och ibland var det "VIT BOLL" eller "RÖD BOLL" beroende på vem som skulle få börja med bollen efter att matchen blåsts av. Och blåstes av gjorde den mest hela tiden tycker jag, och varje gång skulle tiden stoppas så de där 3 x 20 minuterna som en match varar tog ju flera timmar, för var det inte att bollen var av plan så var det sargen som hade delat sig eller ungar som for ihop i tacklingar och blev liggande. Och när matchen var slut så fick jag plocka tomburkar på läktaren och släpa en jätteväska med svettiga 16-åringars använda matchställ och leta efter vaktmästare med nycklar igen, så nog gjorde jag skäl för mat och husrum alltid.

Ja, men annars? Man borde tycka saker om flyktingkatastrofen känner jag. Såg en text på Facebook, där det stod att många boende i Hallsberg (tror jag det var) drabbats av översvämningar, och att man förväntade sig att de 1493 (eller vad det nu var) kommuninvånare som röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet inte skulle låta sig evakueras från sina vattendränkta hus utan mer skulle uppskatta hjälp på plats. Det kan man ju ta och tänka lite på, när man tror att hjälpen gör bäst nytta "på plats". Bland sönderbombad infrastruktur och icke fungerande avloppssystem och sjukdomar och svält och misär, vem fan skulle INTE vilja ta sig därifrån? Och don't get me started med gnäll om att "vi kan inte ta emot alla", för dels handlar det verkligen inte om "alla" och dels är det väl ändå bättre att hjälpa NÅGRA än inga alls? Kom igen nu, för nu måste ALLA för fan hjälpas åt.