Någon gång förra veckan så trodde jag att jag skulle bli dunderförkyld, sådär rejält som en man, eftersom Micke på jobbet varit hemma ett par dagar med feber och allt och alla vet ju, fast det borde vara en myt, att en förkylning smittar mest innan den bryter ut. Hur det nu kommer sig, man tycker ju att den som snorar och hostar och nyser och beter sig skulle sprida tusenfalt fler viruspartiklar än den som bara går omkring och känner sig sådär jagtrorjaghållerpåattblisjuk-hängig. Men i alla fall. Micke låg hemma och var däckad och jag kände mig lite halvvissen i ett par dagar, men det blev visst bara en liten smidig tjejförkylning, för efter ett par dagar kände jag mig som vanligt igen och jag prisade Gud och mitt immunförsvar, för är det något som är tråkigare än tråkigt så är det såna där sega förkylningar som varar i åratal, känns det ju som i alla fall.
Tills idag då. Nu tycker jag att det gör JÄTTEONT i halsen. Vad är det här för djävla ordning? Immunförsvaret, hallå hallå? Det finns väl möjligen EN fördel med att bli sådär dyngförkyld, och det är att det finns ett slags förlopp. Man vet att det tar en tid och sedan är man frisk igen. Men det här att gå omkring och känna sig vissen, få lite symtom som varar i ett par dagar och sedan blir det inget mer med det och så tror man att man är bra men så smyger det på något annat symptom och så håller det på sådär i eoner av tid, det är ju så värdelöst att det inte finns ord för det. Så sluta genast upp med såna där dumheter, kroppen. Tack på förhand.
När jag körde hem idag så hörde jag på radion att det är insamling till Världens Barn, och det är ju bra. Man ringer ett nummer, samtalet kostar 50 kronor och av dom går 45 kronor oavkortat till barn som har det svårt. Och då undrar jag surt över de där fem kronorna. Skulle inte telefonbolagen, som för helvete borde tjäna astronomiska summor pengar på alla såna här telefonröstningar i alla möjliga sammanhang, kunna tänka sig att skänka den där femman som det kan tänkas kosta att administrera detta, till lite djävla välgörenhet för den goda sakens skull? Jag skänker gärna, men jag VÄGRAR göra det via telefonbolag som tar betalt för det. Vägrar dessutom att stötta Musikhjälpen av olika anledningar som jag har bloggat om förut. Däremot fick jag idag mail från min adopterade orangutang Ben som nu är en av de som får del av mitt pekuniära överskott. Eller ja, det var väl inte han personligen som hade skrivit mailet utan organisationen Save The Orangutan som skickade ut alla samlade nyhetsbrev om Ben på ett bräde till mig som ny månadsgivare så att jag kunde uppdatera mig om hans öden och äventyr ända sedan han var nyfödd. Tycker det är så gulligt att han har kompisar och går i "skogsskola" och får lära sig att vara en vild orangutang, och tror nog att han kommer att ta examen med bravur vad det lider. Idag visade jag en bild på honom i fikarummet sådär som folk visade foton på barnbarnen innan det fanns Instagram och andra sociala medier att skryta och skräppa i (obs, det händer att jag även visar foton på barnbarnen i fikarummet ska väl kanske tilläggas).
Har läst ut Belinda Bauers senaste bok Det slutna ögat på rekordfart (i alla fall med tanke på att jag typ aldrig är hemma), den var spännande och bra kan jag väl säga utan att spoila handlingen. LÄS! alltså. Hasade ner till biblioteket och lämnade tillbaks den och snappade åt mig Anna Janssons senaste. Jag både gillar och inte gillar Maria Wern. Hon är lite too much, men jag gillar henne bättre sen hon blev av med Krister. Fast nu med Björn...jag vet inte. Det känns lite väl smörigt och Hollywood om ni frågar mig. Men intrigerna är bra och man får väl ta det onda med det goda.
Nä, men nu ska jag väl koka lite te till den här lessna halsen och hoppas att viruspartiklarna dör jämmerdöden per omgående för så här kan vi ju inte ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar