Reflektion när man tittar på The Following

Först är det Ryan som bara: näe, jag tänker fan i mig inte befatta mig med fallet Joe Carrol, I'M DONE WITH THAT och Mike bara: men kom igen nu mr Hardy, och sen när Ryan är på hugget och är Joe hack i häl så är det Mike som bara: nä, jag kan inte hålla på med det här, I'M DONE WITH IT, och Ryan bara: men pliiiis, Mike, come ON, YOU HAVE TO, och han bara: näpp, men sen händer det något som gör att han ändå inte kan låta bli men då vill Ryan inte "dra in honom i något" och Mike får liksom tjata sig till information om fallet och sådär håller det liksom på fram och åter. Vilka evinnerliga velputtar alltså.

Och generellt för polisserier: alltid när något ställe ska stormas så kommer det en gigantisk insatsstyrka med hjälmar och sköldar och gasmasker och skottsäkra västar och maffiga automatvapen som samordnat tar sig fram mot objektet från alla håll, kollar alla utgångar, täcker flyktvägar och på det hela taget ger ett mycket kompetent och professionellt uttryck. Men i spetsen för denna tungt beväpnade och ishockeymålvaktsliknande armerade insatsstyrka ska alltid HJÄLTEN skutta fram och vara den som först sliter upp dörren och rusar in och börjar gorma, i jeans och t-shirt och endast beväpnad med något som mest påminner om en liten fjuttig leksakspistol. Man tycker ju att om det skulle vara någorlunda verklighetstroget så skulle hen a. fått gå in sist av alla eller inte ens fått följa med utan att klä sig som SWAT-teamet, eller b. ha blivit ihjälskjuten på fläcken på grund av litet vapen och ingen skyddsutrustning. Men det händer ju aldrig. Det är fan i mig ingen ordning med någonting nuförtiden.