Melon? Melon!

I hela mitt 47-åriga liv, nästan i alla fall, har jag gått omkring och tyckt att jag inte gillar melon. En gång när jag var liten fick jag nämligen smaka på en bit vattenmelon och den smakade inte alls som jag trodde den skulle göra. Jag antog, med en 4-ish-årings logik, att eftersom den var röd inuti så skulle den smaka typ som jordgubb, och det gjorde den ju inte. Sån himla besvikelse, speciellt som melon på den tiden, alltså i ungefär samma veva som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, var "lite exotiskt" och alltså inget som fanns hemma dagligdags, och alla hade ooh:at och aah:at om hur gott det skulle bli. Ja, sen nästa gång det bjöds så sa jag väl antagligen att jag inte ville ha, och sen undvek jag kategoriskt melon under hela min uppväxt (eftersom det nästan aldrig fanns så var det ju inte heller speciellt svårt).  Nån gång på sena mellanstadiet så minns jag att jag fick låna någon slags lypsyl med artificiell melonsmak/lukt av min kompis, och det var ju inte HELLER någon hit och sedan dess använder jag gammalt hederligt lypsyl (fast jag ska sluta med det så fort jag hittar nån värdig ersättare eftersom det innehåller mineralolja) när jag får en släng av torra läppar. Använder lypsyl några dagar cirka två gånger om året så jag kanske inte är i farozonen för hög mineraloljeexponering, men det duger ändå inte enligt mina principer för vad jag medvetet ska tillföra min kropp) och har tänkt att melon, nej tack, it's not for me.

Men för kanske två år sen var min man och jag och åt på Rökeriet i Åhus, och där hade de dekorerat min mattallrik med några klyftor honungsmelon, och SNÅL SOM JAG ÄR så åt jag upp dom bara för att, liksom. Och fann att det var ju hur gott som  helst. Nu när vi var i Stockholm på semestern så plockade jag därför djärvt åt mig några klyftor vattenmelon från fruktdelen av frukostbuffén och HERREGUD VAD GOTT, saftigt och svalkande och läskande. HUR HAR JAG KUNNAT MISSA DETTA?

Försöker nu äta ikapp mina drygt 40 melonfria år och har melon som tillbehör till ungefär allt. Mmm vad gott. Tur att det var kalorisnål melon, och inte, låt oss säga, wienerbröd.
När jag var liten drack jag av misstag ett glas med rå uppvispad äggula i tron att det var apelsinjuice (do not try this at home), och första gången jag blev bjuden på wienerbröd (som inte heller var något som fanns hemma speciellt ofta, ej heller var vi bönder "på stan och fikade" direkt dagligen och stundligen, för jag var ju i alla fall såpass gammal att jag tydligt minns mitt första wienerbröd som vi fick hemma hos Birgitta) så trodde jag att det gula var äggula, som jag alltså på förekommen anledning hade en viss skepsis mot. Så jag åt helt oskyldigt bara kanterna och lämnade fyllningen med motiveringen att "det är inte gott". Kan väl säga att INGEN i omgivningen brydde sig om att upplysa mig om att jag hade fel här utan smaskade glatt i sig mina rester. Det tog i och för sig inte 40 år för mig att komma på att jag hade fel här, och det var väl tur för skulle jag äta ikapp 40 års oätna wienerbröd så hade jag väl fått panikanmäla mig till Biggest Loser i förebyggande syfte.

Nä, melon ska hädanefter vara min melodi. Har alltså provat honungs- och vattenmelon och ser nu fram mot att testa nätmelon och...vad finns mer? Måste googla. Måste. Ha. Melon.