Valpsjuka

Tycker det är extremt jobbigt att så många i min relativa omgivning har eller ska skaffa valp just nu. Vi har visserligen tre hundar redan, men hjärtat har alltid plats för mer tydligen. Är SÅ HIMLA SUGEN på en liten.
Och det är precis L-I-V-S-F-A-R-L-I-G-T att gå in på sociala medier och se alla djävla bilder som folk lägger ut. Eller som i lördags när vi var i stan, då stötte vi ihop med Mattias som var ute och miljötränade sju stycken sjuveckors taxvalpar. Alltså, ni hörde. Sju stycken sjuveckors taxvalpar, varav bara fyra var tingade än så länge. TUR att det var långhår, annars hade jag nog köpt minst en på stående fot där och då. Här får man verkligen stålsätta sig och rabbla sitt mantra: Valpar är jättejobbiga och biter sönder saker och kissar på golvet och kan inte lämnas ensamma och och och sen kommer nån djävla Disneyröst in och mässar och alldeles...UNDERBARA.

Och det är ju sant. Se bara på den här bilden på Hilding när han var en liten trött vante på 10 veckor:

Jag menar, hur kan man INTE smälta? Generellt, folk som förhåller sig kallsinniga till hundvalpar, kattungar och annat gölligt är fullblodspsykopater som inte borde få gå lösa.

Nej, det blir ingen valp. Det är som alltid tiden som ställer till det. När vi blir pensionärer kommer vi gissningsvis att ha tusen valpar, men nu är man ju slav under omständigheterna och 40 timmars arbetsvecka och då blir det inte så. Men man kan väl alltid få drömma lite?