Mot slutet av påsken sådär

I morse vaknade jag 06.30 av att solen sken. Kunde inte somna om, så jag gick upp, åt frukost, läste gårdagens tidning som jag inte läst igår på grund av barnvaktsbestyr, tog med mig taxarna och gick ut. Det var någon minusgrad, men solen skulle väl värma upp tillvaron ganska så snabbt räknade jag med och styrde stegen mot Läskiga Skogen. Efter cirka hundra meter gick solen i moln och lyste sedan med sin frånvaro under resten av den tre timmar långa taxpromenaden. Särskilt varmt blev det därför inte heller. Typiskt! Men nu däremot, när jag sitter i fåtöljen och läser och är i värsta slappartagen, så slösas det med finväder så att jag känner att jag nog måste gå ut i alla fall. Ska avsluta projekt "klippa ner bokharabindan" som jag påbörjade i torsdags men aldrig blev färdig med eftersom det började tokhagla. Ungefär sånt väder har det varit hela påsken för övrigt, fint på förmiddagarna, regn och hagel på eftermiddagarna och så svinkalla nätter. Det är väl inte april för intet antar jag. I alla fall. Bokharabindan ska bort, fast någon större panik är det väl inte. Den växer vid ett plank vid uteplatsen och varje sommar förvandlas planket som en grön och frodig häck av flera meter långa rankor som slingrar sig runt allt som är i närheten, trots att jag alltså klipper ner så att bara någon decimeter återstår varje vår. Här snackar vi växtkraft, inte konstigt att bokharabinda kallas för "arkitektens tröst". Den slingrar också in sig i ett mirabellträd och det är väl där det största jobbet är, att dra loss alla vissna rankor som växer kors och tvärs genom den taggiga och snåriga trädkronan. Ett hårt jobb men någon måste göra det.

I övrigt har påsken innehållit:

• 0 % konst. Det fanns väl intentioner att "åka och kolla på något", men mer än så blev det inte. 
• 0 % loppisar. En här i byn, en i grannbyn, vi glömde båda. 
• 0 % påskmat. Eller idag åt vi varsitt stekt ägg, räknas det? 
• 0 besök. Det ryktades om besök från både när och fjärran, men allt blev tydligen inställt. Det gör inte en asocial typ som mig något direkt. 

I övrigt har vi fattat beslut om att inte odla potatis i år. Vadfalls! kanske någon tänker nu. Jag älskar att odla och jag tycker det är vilsamt att rensa ogräs, men det är inte speciellt vilsamt att ha onda grannen Katla hängande som en eldsprutande drake på andra sidan staketet, högljutt klagande över hur djävligt det ser ut på vår sida av tomtgränsen.  Här kan man ju invända att det bara är att skita i, men det är inte direkt lätt när det står en psykopat och mässar för sig själv ett par meter ifrån och som avslutar varje försök till samtal med att börja lipa och skrika att hon ska "ringa och anmäla", oklart vilken instans som hanterar "ej pedantiskt skötta trädgårdar". Är inte orolig för den saken, tror hon är en sån som ringer till SMHI och klagar på vädret och en sån person kan man ju liksom inte ta på allvar. Men ändå. Att pyssla i sin trädgård är, ska vara, rofyllt och avkopplande, inte som att ligga och rensa ogräs i ett minfält på Västbanken. Så vi lägger odlingarna i den delen av trädgården i träda tills gamlingarna ger sig av, vilket ju måste ske NÅGON GÅNG inom överskådlig framtid. Katla fyller 80 i år och Tengil är nog närmare 85 så det borde bara vara en tidsfråga. Dock gäller ju regeln att snälla människor dör i förtid men de onda kan leva i en evighet, så tills dess får de väl irritera sig på ett igenvuxet trädgårdsland bäst de vill.