True Detective

Denna serie har man ju hört talas om. Fast jag har nog kanske lite blandat ihop den med True Blood och tänkt att näe, inte en till djävla vampyrhistoria. Inte för att jag har sett så många, men det känns rätt gjort och därför började inte min puls att slå hårdare när folket i fikarummet på jobbet började prata om True Detective, först att den skulle visas och sedan att den hade varit. GUD SÅ BRA, var det samlade omdömet, och då tänkte jag att jamen det var ju typ flera år sen jag hörde talas om den (efter en googling såg jag att den hade premiär 2014, så jag blandar nog återigen ihop den med någon vampyrserie), så det måste ju vara typ säsong hundrafemtioåtta och det orkar man ju inte ta tag i.

Så var det ju alltså inte fallet (HÖ HÖ HÖ), utan första avsnittet av första säsongen låg och gäckade på SVT Play och igår bänkade vi oss framför densamma. Och efteråt stämde vi in i fikarumspanelen: GUD SÅ BRA. En som min man kände hade sagt att man fick "ge det några avsnitt", men det tyckte inte vi, vi föll direkt. Gillade Rust Cohle mest, vet inte vad det säger om mig som alltid verkar ta till mig såna där introverta och lite missanpassade karaktärer, men så länge det bara är på tv kan man nog leva med det. Hade väl däremot varit värre om hela ens bekanskapskrets hade bestått av svåra personer som inte kan umgås och helst pratar om jättenördiga saker som ingen annan uppskattar. Eh. Lite som jag kanske. Fast än har inget som jag har åkt med bett mig att bilen ska vara "en plats för tystnad och eftertanke", men det är väl  bara en tidsfråga kanske.

Rolig detalj: Vi har en nästan exakt likadan krona hemma (fast vår är av renhorn istället för hjort) som mordoffret hade fastbundet på huvudet. Planerar nu att börja begå ritualmord och gäcka polisen med skumma installationer när man nu helt ovetande satt inne med svincool rekvisita. NÄDÅ, SKOJAR BARA.

Känns i alla fall bra att ha två serier att följa nu när vi är lite mellan säsongerna.