Ett blogginlägg ENBART för att förgylla Mirres dag

Nu ska jag blogga om en händelse som tilldrog sig vid ungefär samma tidpunkt som kejsar Augustus gick ut med sitt påbud att hela världen skulle skattskrivas och Josef och Maria fick stappla iväg mot Betlehem i detta ärende. Med känd påföljd, kan man väl säga. Riktigt lika känd är väl inte det som kom att gå till historien som DEJTEN MED HÖGTALARMANNEN, men det beror kanske på att jag inte har varit sådär outgoing med denna händelse som Vår Fader med anhängare var om Sonens födelse i ett stall.

Nåväl. För ett antal år sen när jag var singel så övertalade min syrra mig att prova fenomenet "nätdejting" och eftersom man inte ska dö nyfiken så registrerade jag en profil på SPRAYDATE. Har bloggat lite om det till exempel här, men mest om alla otroligt konstiga brev och förslag man fick, det var verkligen MEN HUR TÄNKTE HAN EGENTLIGEN HÄR? i både kvadrat och kubik och alla möjliga dimensioner. Har nog inte direkt bloggat om själva dejtandet, för det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen*. En gång var jag på bio med en kille som körde motorcykel. Det är inget fel i att ha ett intresse, men han kunde verkligen inte prata om något annat, plus att han var den sortens människa som har den tråkiga vanan att prata om människor i sin omgivning som om de vore riksbekanta personer som alla förväntas känna till vilka de är och vilken inbördes relation de har med varandra. Så sjukt tröttsamt att höra på "Ja, då stack jag och Lasse iväg med hojarna...", "Jaha, vem är Lasse?" "Ja, det är ju Micke och Lenas granne" och man bara "Okej..." och "Ja, och då dök plötsligt Lotta upp" och på frågan vem det är så får man svaret att det är Lasses exfru. Eller syrra. Eller granne eller whatever, men i alla fall. Sjukt svårt att hålla tråden i ett sånt samtal som mer blir som ett slags polisförhör där man hela tiden måste sticka in en massa motfrågor för att ha en chans att hänga med.
Plus att han var typen som ser sig själv som "barnvakt" till sina egna barn, och sånt går ju fetbort. Så någon mer motorcykeldejt blev det alltså inte.

En tid senare fick jag ett mail på från en kille i min ålder som bodde i samma stad och som gav ett rätt hyfsat intryck med utgångspunkt från den rätt knapphändiga information som SPRAYDATE levererade. Jag svarade på mailet och vi skickade några mail till varandra och sedan föreslog han att vi skulle träffas och ta en öl. Jag var väl lite tveksam, men han bara: "Kom igen, livet är ett lotteri, ta en lott, du kanske vinner", och jag tänkte att vafaan, nu ska jag vara lite mer CARPE DIEM för en djävla gångs skull, så vi bytte telefonnummer och ringde upp och bestämde att vi skulle gå ut och svinga en bägare kvällen därpå, som var en fredag.
Under detta samtal nämnde han att han varit och köpt lite vinylskivor och jag sa något om att ja, det är ju aldrig fel, och så började han prata om sina högtalare. Han hade inte som jag något billigt ihoprafsat ur Elgigantens reakorg, utan inte mindre än tretton olika par högtalare ihopkopplade i snillrika system för den optimala ljudbilden. TRETTON (13) par högtalare, jag borde ha anat oråd redan där, eller åtminstone när han satte på någon av de tidigare nämnda vinylskivorna och började gå omkring mellan rummen och hålla ut luren och säga saker som "hör du vilken skillnad det är nu? Nu då? Vänta ska du få höra en annan grej", osv, men jag tänkte att han var väl kanske lite nervös och inte riktigt visste vad han skulle prata om och det handlade ju åtminstone om musik och carpe fucking diem och allt det där.

Ja, i alla fall. På fredagskvällen tog jag bussen till stan, vi hade stämt träff vid torget. Jag såg när han klev av bussen, tändandes en cigarett. När han stegade fram till mig och sa hej så blåste han samtidig ut världens största rökmoln som jag liksom blev helt insvept i. INTE SÅ FRÄSCHT kan jag väl tycka, men det finns ju ett tungt ok av uppfostran som hindrar en från att förvandlas till Farmen-Qristina så fort någon gör något man inte gillar (vilket kanske är tur).

Vi svepte i alla fall iväg till ett ställe där han kände någon som jobbade i baren (det visade sig sedan att han typ kände någon som jobbade i baren på ALLA ställen i hela stan så det blev i alla fall en rätt billig kväll räknat i alkoholenheter) och vi tog en öl och snackade. Eller han snackade. Om sina högtalare. De tretton paren som han hade nu. Högtalare han haft. Högtalare han ville ha. Högtalare som hans vänner hade. Hur jag än försökte leda bort samtalet från detta i längden enormt tradiga ämne så styrde han raskt tillbaks igen. Vi gick vidare till ett annat ställe. Beställde öl, slog oss ner och så berättade han om när han och hans vänner hade åkt till en högtalarmässa för att titta på andra högtalare. I takt med att ölen flödade så fick jag veta allt om vilka högtalare de hade sett, fördelar respektive nackdelar med olika ljudsystem och vikten av att alltid, alltid, alltid ha en korrekt ljudbild. Jag höll på att dö av tristess och hade för länge sen gett upp hoppet om att försöka styra in samtalet på något annat (varför gick jag inte bara därifrån? kan man ju undra, men det var väl det där djävla carpe fucking diem i kombination med rätt många öl som liksom fördunklade omdömet).
När Högtalarmannen gick på toa hoppade jag desperat över till ett annat bord och började prata med några ungdomar som satt där och hoppades att han inte skulle se mig eller åtminstone fatta vinken. Men när Högtalarmannen kom tillbaka trängde han sig helt obesvärat ner vid detta bord och började orera om olika slutsteg utan att bry sig nämnvärt om ifall någon lyssnade eller ej.
Till sist stängde även det sista vattenhålet i stan och frågan "ska vi gå hem till dej eller hem till mej eller var och en hem till sitt" blev aktuell. Han frågade eldigt om jag inte hade lust att följa med hem till honom och dricka whisky och lyssna på lite vinyl och jag bara "nej, jag måste hem" och han "okej, men jag följer dig till bussen" och jag bara "nej, jag ska inte till bussen, hej då hej då" och sedan hastade jag därifrån med raska steg.

Nästa dag fick jag ett mail om hur FANTASTISK han tyckt vår dejt varit, och jag fick linda in mitt svar i lite floskler om att det kändes som att "inte hade klickat riktigt" och sen tänkte jag väl att det hela skulle rinna ut i sanden...

...och det hade det väl också gjort om det inte, något år senare, hade visats en dokumentärfilm om folk med ett abnormt intresse för högtalare. Min dåvarande kollega Jenny kom till jobbet och berättade att hon sett den och "då kom jag att tänka på när du berättade om den där killen du var på dejt med som bara pratade om sina högtalare". Och alla hem fort som fan och in på Svt Play och jomenvisst var det Högtalarmannen i egen hög person som satt där och malde på om impedans och  ortoakustik som om det inte fanns någon morgondag. OMG, jag nästan dog. Fick för mig att det kanske hade varit något hemligt filmteam med på den där ölkvällen och dokumenterat allt och att det skulle klippas ihop så att jag skulle gå till historien som någon som går och trånar efter en person som får dom i "Plötsligt i Vinslöv" att framstå som helt normala personer. TACK OCH LOV så var det inte så, men det kändes som att det var nära ögat.

Från den dagen så är det no more carpe fucking diem för mig. Ni ser ju själva, det kan ju ta en ände med förskräckelse.  Sen slog det aldrig fel utan varenda gång jag var ute så nog fasen stötte jag ihop med Högtalarmannen så jag fick gömma mig bakom stolpar och smita in i affärer för att inte bli sedd, för man vet ju aldrig om de är på väg att spela in någon uppföljare heller. Det värsta är att alla på jobbet har sett denna film och det går ju inte en vecka utan att jag blir påmind om eländet som Micke älskar att återberätta som "när du var ihop med Högtalarmannen" (snacka om att kunna göra en höna av en fjäder). Eller så är det någon som länkar till några sköna klipp på Facebook. Ja, det var tider det. Så nära mina 15 minutes of fame har jag nog aldrig varit.





*Eller jo, jag träffade ju faktiskt min man på det viset, men det här utspelade sig alltså långt innan dess.