Söndagsfriden härskar...eller?

Den här helgen har ägnats åt: långpromenader, läsning och långkok. Delvis i alla fall för idag gör jag pulled beef. Igår vegetarisk lasagne med grönkål och fetaost, inte så långkoksbetonat kanske, och i fredags pumpasoppa, som jag lagat vid något annat tillfälle och nu således bara behövde ge ett hastigt uppkok. Men det kändes mäktigt att inleda med lite allitteration.

På dagens långpromenad gick jag förbi ett hus som ligger rätt ensligt och som har stått obebott fram till i somras. Då fanns det plötsligt ett par husvagnar där och folk som renoverade. Inget konstigt med det. För någon månad sedan gick jag förbi och kikade in lite diskret (ja, jag är generellt nyfiken) och noterade att det stod en karl i vad jag tror är köket. Idag passerade jag där igen, då hade det smällts upp en rejäl hundgård i ett hörn av tomten, och denna hundgård beboddes av vad jag tror var en flock kaukasiska ovtjarkor, som ju är kända för att inte släppa en jävel över bron. Jag hade inga som helst intentioner åt det hållet utan gick bara förbi ute på vägen med först ett litet dike och sedan en rejäl häck innan tomten började, och hundgården låg dessutom i tomtens andra ände så det var inte så att vi liksom betedde oss som inkräktare, men DJÄVLAR vilket liv det blev när de noterade rörelse i utkanten av reviret. Har nog bara hört så grova och monsteraktiga skall på skräckfilm förut, det lät helt overkligt. Till och med Remus, tax med rätt att döda som inte har vett att ha respekt för någonting oavsett storlek (vilket man borde ha när man har en matchvikt på 8 kg) vek öronen bakåt och lommade iväg utan att se sig om. Hilding, som är världens fegaste och som kan stå och skälla på sin egen skugga, hakade på utan att yppa ett knäpp.

Man undrar ju då lite vad för typ av verksamhet man ägnar sig åt i hemmets lugna vrå om man måste fylla en hel hundgård med monsterhundar? Jag tror det är en dold metamfetamintillverkning och att det är den svenska versionen av Walter White som har flyttat in. Min man tror på Hells Angels. Den som lever (i bemärkelsen: blir ej sliten i stycken) får kanske se.