Den här bloggen ligger visst i koma och levererar nu ett ickeboktips.

Nä, nu blev det visst sådär TYST i bloggen igen. Det är ju för dåligt. Min förhoppning är att någon smart person ska komma på en sån där en-om-dagen-bloggutmaning snart, för här är inspirationen i det närmaste obefintlig.

(Det finns i och för sig andra som behöver komma igång med sitt bloggande också. JA, MIRRE, JAG TITTAR PÅ DIG NU.)

Har läst en bok, Insekternas sång, av Kristina Sandberg, och blev rätt besviken. Har läst de två första böckerna om Maj (väntar mest på att den tredje ska släppas som e-bok) och gillade dom skarpt. Den här skulle handla om tonårstjejer och ridläger och det är ju sånt jag gillar att läsa om. Men nja. Nä. Man kastades in i berättelsen utan att få sådär jättemycket information om karaktärerna, deras bakgrund antyddes bara liksom i diffusa meningar, och sånt stör mig. Jag behöver inte alls få allting serverat på fat när jag läser, men jag vill heller inte att det ska tas för givet att jag redan känner karaktärerna och vet allt om dom. Och lika hastigt som berättelsen börjat tog den slut, med en massa lösa trådar hängande här och där. Och själva berättelsen var...NJA. Alla var så djävla sura och taskiga och elaka hela tiden, allt var liksom skitigt och skabbigt och hästarna var lynniga och elaka. Visst, nu behöver ju inte alla hästböcker vara i stilen "liten-flicka-som-inte-kan-någonting-om-hästar-men-blir-vän-med-den-farliga-hingsten-som-ingen-annan-klarar-av-och-hon-lär-sig-rida-på-nolltid-och-det-slutar-med-att-hon-vinner-en-ärorik-tävling", men man fattar ju nästan inte varför de här människorna höll på med hästar överhuvudtaget. Allt var bara jobbigt och tråkigt.

Så tyvärr, Kristina. Det blir tummen ner (om än motvilligt).