A journey to the centre of the Earth

Nu djävlar går vi in i sista veckan av november. Alltså, jag gillar verkligen höst. Jag gillar att vara ute i regn och rusk och sedan komma in och tända i kaminen och kura ihop mig under en filt i soffan och dricka en kopp te och läsa en deckare. Mmm. Sånt kan jag verkligen längta efter när termometern kryper upp mot trettio grader och solen gassar från en molnfri himmel. Sommaren är liksom inte riktigt min grej, åtminstone inte när det är tropisk hetta. Orkar inte göra ett piss under såna förutsättningar. Aktivitetsnivån under semestern sommaren 2014 var så låg att steget under var "död". Typ.

Men hösten är fina grejer som sagt, men nu börjar till och med jag sloka lite. Det här djävla mörkret alltså. Hur många soltimmar har november levererat i år? Inte så många att det stör direkt om ni frågar mig. Det gör mig ingenting att det regnar och blåser, men de här evighetslånga sirapsdagarna när det liksom aldrig ens blir ljust? De har ju avlöst varandra i en evighet nu känns det som.

Det är väl så här års som man, folk i allmänhet alltså, "beställer en resa till solen". Det låter ju som en väldigt avancerad form av rymdäventyr, men avses alltså en vecka på Mallorca eller liknande. Fast jag gillar ju inte att resa, så jag får väl fortsätta att harva omkring här i mörkret. Men härförleden hörde jag Lottie Knutsson på radion, hon sa att "den bästa och mest miljövänliga resenären är den som stannar hemma". HA! Där fick ni, globetrotters. Har länge brottats med någon form av, kanske inte direkt komplex, men det känns ändå lite avigt det här att jag inte tycker att det är ett dugg lockande att resa när alla andra verkar tycka det är meningen med livet att flänga omkring som tossingar mellan världsdelarna. Jag tänker mest på hur bökigt det är och så ska man trängas med en massa folk, vilket jag avskyr, och vad är det för vits med att åka så djävla långt bara för att se Eiffeltornet, det vet man ju redan hur det ser ut och sen då? Vad gör man sen? Va?
Ja, ni hör ju hur det låter, men nu är det alltså ingen trygghetsknarkande tråkmåns utan en MILJÖMEDVETEN OCH BRA RESENÄR som talar. Hear my voice. Eller Lottie Knutssons då.