The return of WCT-overallen

Den som liksom jag hänger på brukshundklubbar eller allmänt i hundvärlden har väl säkert noterat att det finns en dresscode även där. Nu talar jag alltså inte om hundutställningar, där man kan se folk trippa omkring i pennkjol och pumps och se ut som att de aldrig någonsin har torkat leriga tassar, plockat hundbajs eller svurit över hundhår på kläder, i soffor och överdjävlaallt. Och inte heller om man som enda aktivitet tar makliga promenader runt kvarteret med sin hund, då kan man väl också gå klädd lite hur som haver. Men så fort det blir tal om lite mer ordnade aktiviteter, träningar och tävlingar så träder en outtalad dresscode fram. Åker man till en brukshundklubb eller en lydnadstävling så har nio personer av tio praktiska byxor med benfickor och förstärkningar på knäna, någon form av vattenavvisande kängor samt en rejäl väst och/eller jacka med många fickor, ofta inklusive den för hundvärlden specialutformade "ryggfickan" där det är tänkt att man ska stoppa undan grejer i stil med koppel, apportbockar och liknande när de inte behövs vilket gör att de flesta ser ut att få en hållning som inte ens Quasimodo skulle avundas. Allt i en murrig färgskala som sträcker sig mellan svart, grått och beige, på senare tid har dock en del djärvare färger som rött och knallblått smugit sig in i kollektionerna.

Så är det och jag har liksom aldrig reflekterat över att det skulle kunna ha varit annorlunda en gång i tiden, för det är ju som sagt väldigt praktiskt med rejäla och slitstarka kläder som tål smuts och blöta och jag måste ju nästan ha en pistol riktad mot tinningen för att dra på mig någon annat än ytterst sköna och ändamålsenliga kläder. Är väl ungefär lika långt från flärd och glamour som Jimmie Åkesson är från att skänka en tjuga till en tiggare utanför Konsum, skulle jag väl tänka. Men härförleden var jag på en föreläsning där det visades en film om mentalbeskrivning av hundar. Filmen hade väl en tjugo år på nacken och det visade sig att tidens tand hade tuggat rätt så kraftigt på den. Hundarna var sig lika, men på den tiden klädde sig hundmänniskor minsann inte i byxor med benfickor, jackor med ryggfickor och liknande praktiska plagg. Den ene efter den andra visades upp med robusta schäfrar, stadiga rottweilers och laddade mallar som skulle utsättas för diverse prövningar, men den största prövningen för oss i publiken var nog att samtliga hundförare trädde fram iförda WCT-overaller i grälla färger som väl ingen sett på denna sidan millenniumskiftet annat än i något enstaka avsnitt av "Böda Camping". Man bara: MEN HERREGUD, VAD HAR DE PÅ SIG? Det såg ju för fan inte riktigt klokt ut, och tog rätt mycket fokus från själva handlingen i filmen. Det värsta var att jag dessutom blev smärtsamt påmind om, vilket jag effektivt hade förträngt, att jag själv faktiskt på den tiden (90-talet) tyckte att dylika plagg var jättepraktiska att hoppa i om man skulle till stallet bara för att mocka och fodra och släppa in eller ut hästar, alltså inte rida. Bekväma, lätta att tvätta, torkade snabbt och sådär. He-rre-gud säger jag bara. Hade man inte passat sig hade man väl slutat som en sån där husvagnsentusiast som har likadan träningsoverall som sin partner och som tycker att trädgårdstomtar och plastpelargonier är detaljer som piffar upp miljön i förtältet.

WCT-overallen (och vad fan står egentligen WCT för?): RIP. Må du aldrig återvända. Tack på förhand.
Mvh
Ett före detta fan.