Oflyt!

Jaha, här var det tyst som i graven, ett uttryck som verkligen inte kan ha uppfunnits av någon som sett skräckfilm, för är det någonstans där det händer grejer så är det ju just i graven eller åtminstone på kyrkogården. Det suckas och jämras och ylas och hålls på från skymning till gryning. I skräckfilmer alltså.

I det här livet som hör till den här bloggen har det inte hänt något skräckinjagande, mest en lång radda irriterande incidenter som har skapat ett visst oflyt i tillvaron. Sånt är ju för djävla tradigt, för att tala klarspråk. Till exempel: Häromdagen glömde jag slå på Wi-Fi:t på min telefon när jag var hemma och satt och göttade mig med Öppet Arkiv via Svt Play-appen. Hux flux fick jag ett sms från Tele 2 att jag hade använt "all den data som ingår i ditt abonnemang", vilket uppenbarligen inte är speciellt mycket om man ska streama gamla avsnitt av Hem till Byn som om det inte fanns någon morgondag. Så nu går det l-å-å-å-å-n-g-s-a-m-t att surfa, för jag är naturligtvis för snål att nappa på erbjudandet att köpa till "extra surf" som ska räcka "månaden ut" när allting tydligen nollställs och börjar om på nytt. Det är ju inte hela världen, men jag irriterar mig på att jag plötsligt är en sån som använder upp hela surfpotten, som om jag vore någon himla ungdom med noll koll.

Härförleden bytte jag lösenord på min jobbdator eftersom den krävde det. Valde ett lösenord med något specialtecken som jag sedan inte hittade när jag skulle byta lösenord på jobbtelefonen. Eftersom jobbtelefonen och jobbdatorn är synkade så fick telefonen ett psykbryt och började försöka koppla upp sig mot någon server stup i kvarten och när den inte kunde det så plingade den fram ett felmeddelande. Efter tre dagar med pling och plong var tionde minut så orkade jag inte längre utan bytte lösenord på datorn till ett med ett mindre avancerat specialtecken. Nähä, då låste sig datorn och vägrade samarbeta. Fick kontakta support och fick ett nytt lösenord skickat till mig, loggade in med det och datorn låste sig igen. Och igen. Och igen. Det var tydligen någonting med att telefonen försökte synka och när det inte gick så låstes kontot. GAH. Hatar sånt. Till slut lyckades jag, med supporten i örat, logga in, men när jag skulle byta från supportens lösenord till ett eget så meddelade Fru Dator stramt att mitt lösenord minsann inte "uppfyllde kraven på lösenord". Bara det att det GJORDE DET. Åtta tecken, stor bokstav, siffra, specialtecken; check, check, check, check. Till skillnad från det tillfälliga som jag fått av supporten, som bara innehöll bokstäver. Men nä, mitt fina och supersäkra lösenord funkade inte. Fick ringa och få ytterligare ett sånt där simpelt lösenord av supporten och sedan inte ändra det. Känns ju...stabilt, att mitt lösenord är valt av en finnig 18-åring och där de tydligaste urvalskriterierna verkade vara att "det ska ju vara lätt att komma ihåg också".

Igår morse cyklade jag till jobbet. Sedan jag skaffade min elcykel Maja så försöker jag göra det ett par gånger i veckan, vilket då blir tolv mil mindre bilåkning, eller fem timmars gratismotion av det lättare slaget. I vanliga fall trampar jag iväg klockan runt fyrahugget på morgonkvisten. Det är en härlig tid på dygnet. Så här års: Kolsvart, men jag har skaffat en fenomenal cykellampa som lyser upp flera mil, känns det som i alla fall. Ett stort plus är att man inte möter en käft ur människosläktet, bara rådjur och rävar och grävlingar och kaniner och andra djur i vår herres hage som är trevliga att skåda. Men igår skulle jag ha "sovmorgon", börja klockan 7 som en vanlig dödlig. Trampade därför hemifrån strax efter 5-hugget. Vid kvart i sex cyklade jag genom en by i vilken det dök upp en karl på cykel som hälsade glatt som om vi kände varandra. Det gjorde vi inte, men jag hälsade förstås tillbaks, för gör man inte det är man ju i princip att betrakta som en seriemördare. Rätt avmätt hälsning dock, för bara för att jag gillar att gå upp i ottan betyder det inte att jag gillar att snicksnacka med kreti och pleti (gillar knappt att snicksnacka med någon förrän jag varit vaken i alla fall ett par timmar, däraf den stora fördelen med att vara uppe innan någon annan är det). Men mitt avmätta hej tolkades uppenbarligen som "åh vad kul att få sällskap!" och att det faktum att vi båda var cykelpendlande liksom gjorde oss till bästisar på något sätt, för sen blev jag fan inte av med karln. ("Vilket håll svänger du här? Vänster? Jamen då hakar jag på"). Han pratade oavbrutet i de 45 minuter som återstod av min (fd härliga) cykeltur. Inte nog med att vi hade gemensam väg till stan, han jobbade dessutom bara ett stenkast från mitt jobb så vi hade så att säga sällskap nästan till dörren. Och sen kom jag till jobbet och så var det redan folk där så att jag inte kunde gå och pyssla med mitt i lugn och ro som jag brukar. ÅH VAD JOBBIGT. Och sen jobbade jag till fyra, cyklade hem och innan jag hade ställt in cykeln, satt batteriet på laddning, ålat mig ur cykelkläderna och packat och ställt undan cykelväskan så var klockan fan HALV SEX PÅ KVÄLLEN. Så dags är jag liksom van att ha varit hemma i flera timmar, haft egentid, gått taxpromenader och så vidare. Nu var det bara att greppa toaborsten och sätta igång och städa om det skulle bli gjort innan läggdags. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.

Som om det inte var nog med det så upptäckte jag på jobbet att jag hade glömt min plånbok hemma. Alltså sånt HÄNDER liksom inte mig. Men i förrgår skulle jag bara trava ner till Konsum för att handla något litet och tänkte att "äh, jag tar plånboken i fickan istället för att ta med hela väskan" och sen blev plånboken liggandes i jackfickan och eftersom jag skulle cykla igår så tog jag cykeljackan på mig. Så när jag skulle betala min lunch så fick jag tigga pengar av snälla kollegor. Pinsamt. Igen, som om man vore någon himla ungdom utan koll.

Skulle sedan muntra upp mig med att låna en e-bok på biblioteket. Har ett finfint Aldikobibliotek i min gamla telefon, men i den nya har jag bara hunnit ladda ner appen. Gick in på bibliotekets hemsida, valde bok, laddade ner och skulle öppna. Nehe, då gick inte det. Testade igen, fortfarande felmeddelande om att "formatet inte stöds". Fick in och läsa på. Tydligen skulle man ha någon himla Adobe-inloggning också, det måste jag ju ha en eftersom jag haft Aldiko på min förra telefon. Testade med mailadress och ett av mina lösenord, loggade in, kom in, provade att öppna filen och det funkade fortfarande inte. Sånt är ju bara Så Djävla Tröttsamt. Sen meddelade biblioteket att jag hade överskridit lånekvoten för e-böcker för den här veckan, men jag var välkommen tillbaks nästa vecka. Det här är tydligen veckan då man överskrider alla möjliga kvoter.
Googlade surt vidare och lyckades så småningom med mycket möda och stort besvär öppna filen inifrån Aldiko och då hamnade den äntligen i min virtuella bokhylla där. Vill dessutom ha över mina böcker från min gamla telefon, men var vid det laget så djävla trött på teknik att jag gick och lade mig och läste Pelle Erövraren. I pappersformat. I ren protest. Nu får tillvaron ta och skärpa sig litegrann tycker jag.