Bloggutmaning 13: The Animals

Annika kommer med en ny utmaning, som lyder som följer: Varför ägare till husdjur är så mycket bättre än de som valt att leva utan pälskompisar (ja, utom nakenvarianter då), ställt mot hur smart man är om man valt bort desamma.
HA! Ja, det var ju en utmaning som hette duga. Jag är ju en såkallad djurmänniska, alltså en sån som har vuxit upp med djur, i princip alltid har haft djur omkring mig och jag personligen har väldigt svårt att tänka mig att leva ett liv som inte innefattade någon form av husdjur. Är däremot inte övertygad om att det skulle göra mig till en bättre människa, för det finns ju gott om knäppskallar även i djurägarleden. Möjligen kan man väga in på pluskontot att man måste ta ansvar för någon annan än sig själv och kunna sätta någon annans behov före sina egna och att det på något vis skulle göra en mer ädel och mindre självupptagen i någon dimension, men jag är inte övertygad om att en idiot skulle bli mindre idiotisk bara för att hen gick och skaffade ett marsvin eller en vandrande pinne. Till och med Hitler hade ju hund (en schäfer vid namn Blondi) och få människor skulle väl säga att det gjorde honom till en mer sympatisk individ.

Har dock lite svårt att ta in när folk helt öppet deklarerar att de helt enkelt "inte tycker om djur" (om det inte finns en bakomliggande orsak i stil med allergi eller fobi), såna människor placerar jag ganska omgående i facket för sociopater och jag har hittills nästan aldrig haft fel i den bedömningen. Det är ju dessutom allmänt känt att massmördare nästan undantagslöst har blivit påkomna med aktiviteter som att dra vingarna av flugor och binda fast smällare i svansen på katter redan som barn, och på den vägen är det.

Men om man ska försöka ställa saker mot varandra då:

Bra med djur:
1. Det är så himla mysigt. Om alla som var stressade och olyckliga fick ligga med en spinnande katt på bröstet så hade man kunnat minska försäljningen av lugnande och blodtryckssänkande medel med säkert hälften, är jag övertygad om. Eller om man hade släppt in en kull åttaveckors taxvalpar som fick tulta omkring och snubbla på sina egna tassar på en avdelning för djupt deprimerade människor, tror det hade gett en enormt uppiggande effekt. Givet att ingen av de inblandade lider av allergi då.
2. Det är så himla mysigt pt 2. När man kommer hem (eller för den delen kommer in efter att ha varit ute med soporna eller något annat ärende) och möts av det jättetydliga budskapet NÄMEN HEJ MATTE! Kommer du! Åh vad roligt! Som jag har längtat! Du är verkligen världens bästa! från sina hundar (från till exempel katter, guldhamstrar, akvariefiskar: not so much).
3. Det här gäller ju inte för alla husdjur, men om man har till exempel hund eller häst så MÅSTE man ta sig ut oavsett hur mycket det regnar eller hur trött och grinig man än är. Och när man väl kommer ut och iväg så brukar det där trötta och griniga ge med sig, vilket det gissningsvis inte hade gjort i samma omfattning om man bara hade legat på soffan och tittat på reprisen av Ullared.
4. Det är lätt att träffa nya vänner. Allvarligt, hur lätt är det att hitta nya bästisar i vuxen ålder? Man går ju inte direkt fram till vem som helst som inte råkar se ut som en seriemördare och slänger ur sig ett obekymrat Hej, ska vi leka? längre. Har man djur: bara att börja prata med vilken främling som helst som man möter på hundpromenaden, vid kattmatshyllan på Ica, i stallet, framför Black Mollyakvariet i djuraffären. Om vad som helst egentligen, man har ju liksom redan ett gemensamt intresse att bygga vidare på.
5. Människor som har djur är i genomsnitt friskare och mindre olyckliga än människor som inte har djur, finns det undersökningar som visar. Jag tror stenhårt på det.

Dåligt med djur:
1. Djur lever med få undantag inte lika länge som människor och en vacker dag kommer den hemska dagen när de ska vidare till de sälla jaktmarkerna. Börjar nästan gråta bara jag tänker tanken och kan fortfarande fälla en tår när jag tänker till exempel på min första ponny Pinocchio som fick avlivas på grund av sjukdom 1985. Buhu. Och trots att man vet att man måste gå igenom detta så skaffar man lik förbannat nya djur förr eller senare.
2. Det är dyrt. Nu tänker jag inte så mycket på mat och sånt, utan mer på försäkring (som är dyrt) och veterinärvård (som trots försäkring är ASDYRT). Bara att gå till veterinären och vaccinera en gång om året kostar skjortan, och då är ändå vår veterinär ganska billig. Och trots att man vet detta så skaffar man lik förbannat djur.
3. Man blir bunden. Kan inte lika lätt bara stoppa tandborsten och passet i fickan och dra iväg till Kuala Lumpur om man hade känt för det. Vet dock inte varför man skulle känna för det sådär plötsligt så för mig är det ju ett minimalt bekymmer, men det är väl bara att erkänna att det onekligen blir ett visst mått av bök när man ska vara borta längre än vad djuren kan vara ensamma. Då måste man fixa passning, alternativt kommer man inte iväg till Kuala Lumpur. Och trots att man vet detta så skaffar man lik förbannat djur.
4. Ens hem blir inte riktigt samma välstädade plats när hundar klampar in med leriga tassar, katter sprätter kattsand ur lådan och burfåglar drösslar hirskolvsskräp överallt på golvet. Det måste alltså städas oftare för att hemmet inte ska förvandlas till en slags spilta. Städa = tråkigt. Och trots att man vet detta så skaffar man lik förbannat djur.
5. Nä, kommer inte på nån femte dålig grej.