Bloggutmaning 8: SKRÄCKEN

Annika utmanar mig att skriva om rädslor, vilket kändes...lite läskigt. Haha, det var kanske meningen. Kan med en gång säga att jag i alla fall inte är rädd för spindlar, tycker dom är trevliga och sympatiska små varelser som oftast inte gör en fluga förnär...eller jo, det är väl förstås flugorna som ska passa sig eftersom de är bytesdjur. Men människorna! Härförleden läste jag på ett internetforum om en person som hade sån panik över att det satt ett spindelnät i porten utanför hennes lägenhet att hon hade ringt hyresvärden. Alltså! Kan förstå om folk har spindelrädsla om man är till exempel i Asien eller Australien och kan dö jämmerdöden om man kommer i närkontakt med fel sorts spindel, men här i Sverige är det ytterst få inhemska arter (undantag: de bamsigaste sorterna som korsspindel, kärrspindel och husspindel) som ens bits så det känns, och bits gör de dessutom bara i självförsvar och det finns ju ingenting som säger att man måste ge sig in i brottningsmatcher om man inte själv har lust. Giftiga för människor är de dock inte om man inte är superduperallergisk, men då måste man ju å andra sidan passa sig för exakt ALLTING. Men en vanlig människa har ingenting att frukta av den svenska spindelfaunan.

Så spindlar och jag är rätt bekväm med. Däremot* är jag lite rädd för, utan någon specifik inbördes ordning:

• Huggormar. Kanske inte så mycket för egen del, den största skräcken är att någon av hundarna ska bli bitna när vi är långt ute i skogen, långt borta från all ära och redlighet, och ännu större fasa skulle vara om man inte skulle se ormen och kanske inte fatta att de blivit ormbitna förrän det var FÖR SENT. Tycker annars generellt ormar är lite coola så länge de inte är giftiga. Förra sommaren hade vi en snok på tomten, det var rätt roligt när jag väl hade artbestämt den. Snokar har inga huggtänder utan det är dess saliv som är giftig för till exempel möss, men inte människor. Har dessutom hört att snokar och huggormar inte delar revir eftersom den ena sorten livnär sig på den andras ungar, så därför är snokar varmt välkomna medan huggormar göre sig icke besvär, tack.
• Vinterkräksjuka/maginfluensa. Alltså bara namnet ger mig obehagsrysningar. Tror helt allvarligt att om någon hade kommit hem till mig på en fika och efter ett tag avslöjat att resten av familjen låg utslagen i spyorgier hemma på kammaren (eller ännu värre: TAGIT MED SIG någon nyss tillfrisknad medlem ur denna pesthärd) så hade jag sagt upp bekantskapen med den personen på stående fot och för all framtid, om det så hade varit min enda vän på denna jorden. I kid you not.
• Att pengarna inte ska räcka till. Nu kan det ju synas vara en ganska obefogad rädsla eftersom jag i skrivande stund har fast jobb, okej lön, pengar på banken och rätt låga omkostnader. MEN MAN VET JU ALDRIG VAD SOM KAN HÄNDA, speciellt inte i dessa tider när stora banker och till och med hela länder kan gå i konkurs från en dag till en annan. En vacker dag kanske man av olika skäl står där med minus på kontot och en hel hög med obetalda räkningar och kronofogden smygandes runt knutarna. Eller så slutar man som faster Hildur, en äldre släkting till mig som tog livet av sig för att hon var skyldig folk pengar och inte kunde betala och inte orkade leva med SKAMMEN. Så kan det gå. Och det vill jag ju inte.
• Broar. Tycker det är skitläskigt att åka på stora vägbroar över vatten, i stil med Öresundsbron och Ölandsbron. Det är ju inte som att jag får panik och bryter ihop och kräver att få bli avsläppt, men jag är lite nervig och kan inte riktigt andas ut förrän jag är på fast mark igen. Det är lite oklart varför, för rent statistiskt så händer det ju väldigt väldigt sällan en bro rasar. Jag tror det har med vattnet att göra. Vatten är helt enkelt inte mitt element, inte luften heller för den delen, och att åka på en bro blir liksom en väldigt oskön förening av två platser där jag inte riktigt känner mig väl till mods. Jag trivs bäst med båda fötterna stadigt förankrade i den skånska myllan.
• Svamp. Detta är nog min mest obefogade rädsla, för svampen i sig är ju inte farlig. Jo, om man råkar smaska i sig lömsk flugsvamp, men jag äter inte svamp om jag inte är tvungen så den risken är ju minimal. Men jag tycker att svampar liksom är läskig i flera dimensioner. Det första är att den kan vara DÖDLIGT GIFTIG och ändå märks det (tydligen) inte alls när man äter sin lilla kantarellstuvning utan först senare när man ligger och vrider sig i plågsamma magkramper som får både lever och njurar att säga upp sig med omedelbar verkan och sen får man "flytta hem" (se föregående inlägg). Bär och växter som är giftiga brukar ju åtminstone smaka för djävligt, men giftig svamp smakar tydligen bara svamp oavsett hur giftig den än är. Sen tycker jag den är lite obehaglig som organism också. Själva svampen syns ju inte (det man plockar är bara fruktkropparna) utan den lurar i jorden utan att man har en aning om det, och så ploff bara väller det fram en massa småsvampar när man minst anar det. Eller fruktkroppar då. Över en natt så är gräsmattan översållad av häxringar, lite som en invasion av Egyptens gräshoppor. Det tredje läsket är att när man plockar en svamp så känns det lite som att ta i ett lik, kallt och lite fuktigt sådär. Brr.
• Bonusrädsla: PRICKEN. När jag var liten tutade mina föräldrar i mig att om man inte "skötte sig" utan till exempel skjutsade på cykel, snattade godis och körde moped innan man fyllde 15 så fick man (nästan automatiskt på något sätt) en prick i ett register, oklart vilket eftersom typ alla möjliga instanser verkade ha tillgång till detta register senare och kunde se PRICKEN som följde en resten av livet och hindrade en från att få jobb, banklån och att i största allmänhet ha ett drägligt liv. PRICKEN ledde en på en spikrak väg i rask takt mot kriminalitet, droger och kanske FÄNGELSE. Nu fattar jag ju att det var bara en grej dom körde med för att få in en på den smala vägen, och man kan ju säga att på det stora hela lyckades de för jag är ju alldeles otroligt skötsam. Men jag är fortfarande lite rädd för PRICKEN och det där registret. Gulp.  

* Och som alla andra normalt funtade människor (antar jag) är jag förstås också skiträdd för att krig, svält, eldsvåda, plågsamma sjukdomar, elände och död ska drabba mig och/eller mina nära och kära. Men det bedömer jag som helt normala känslor.