Bloggutmaning 10: BARN

Nu är Annika igång och utmanar igen! Den här gången ska jag skriva om varför det är bra att ha barn, eller varför man inte ska ha det. Det var ju inte så lite klurigt. Har nämligen inte funderat så värst mycket kring detta fenomen, det har liksom bara blivit så ändå. Det låter lite konstigt, för i allting annars är jag ju en kontrollmänniska av stora mått och gillar ordning och reda och planering och framförhållning och såna grejer. Men barnen kom lite hur som haver utan någon speciell plan eller tanke bakom, ungefär lite som jag tror att det faktiskt har varit i alla tider fram till detta nådens andra årtusende efter Kristi födelse. Nuförtiden känns ju allting som rör föräldraskap så djävla uppstyrt att det känns löjligt. Man blir ju nästan mörkrädd när man läser att folk avråder andra från att skaffa barn för att de inte har fast jobb, till exempel, eller när folk tror att BVC-kontrollerna på riktigt är en slags  tävling där 6-månadersbebisar ska "prestera" och bli "godkända". Fy farao vilken djävla press. Helst ska man både ha utbildat sig, rest jorden runt, jobbat och gjort megakarriär samt ha köpt hus och ha en sparad årslön på banken innan det ens är tal om att ligga. Och sen verkar det vara superviktigt att välja rätt förskola och rätt skola och rätt fritidsintressen och bo i de rätta kvarteren så att barnen har alla sina vänner inom bekvämt avstånd. Och de ska ha tusen fritidsintressen och föräldrarna ska också ha tusen (andra) fritidsintressen och träna fem dagar i veckan och samtidigt hålla bloggen och Twitter och Facebook och Instagram ständigt uppdaterade OCH ta del av alla andras statusrader och stajlade bilder av deras Perfekta Liv. Undra på att folk nästan får slå knut på sig själva för att få ihop det såkallade LIVSPUSSLET, ett ord som inte fanns när mina barn var små, men det var ju på den tiden då "barnprogram" var synonymt med Björnes Magasin  18.15-18.45 och man förfasades över att det fanns folk som "använde videon som barnvakt". PUH. Skulle nog aldrig palla att skaffa barn idag. Är helt skeptisk till det där pusslet och skulle väl bli anmäld till soc för att jag inte försåg mina barn med en uppsjö av paddor och poddar och dvd-spelare så fort det blev en död punkt i tillvaron, eller krävde att de fick välja mellan gymnastik och ridning för att jag inte pallade att flänga som ett torrt skinn överallt.

Men i alla fall, för att summera själva UTMANINGEN då:

Varför man INTE ska ha barn:
Det är jobbigt. Det är faktiskt SKITJOBBIGT. Inget för den bekväme direkt. Man blir liksom en kombination av passupp, fångvaktare, taxichaufför och bank under ett snudd på oöverskådligt antal år framöver. Man blir bunden till händer och fötter. Allting man ska göra, om det så bara är att gå och köpa en liter mjölk, blir ett helt företag. Aldrig får man sova, varken när de är små (då de skriker på nätterna) eller när de blir äldre (då man ligger sömnlös och undrar var de är och när/om de tänker komma hem). Rätt så otacksamt är det ibland också, speciellt under trotsåldern. Trotsåldern börjar i tvåårsåldern och pågår sedan i princip ända tills de flyttar hemifrån. När ens barn är i trotsåldern blir "jävla cp-idiot" kanske är det snällaste man får höra på flera månader. Ändå kan man inte be dom dra dit pepparn växer hur mycket man än vill det just för stunden.

Varför man SKA ha barn:
För att de kan bli de mest fantastiska människorna i hela världen. Tycker faktiskt jättesynd om alla andra som bara har fått helt vanliga barn, till skillnad från mig som fick DE ABSOLUT BÄSTA EXEMPLAREN.