...POPCORN! Ohotad etta sedan typ alltid, för när jag var liten fanns bara popcorn. I min värld alltså, i mitt familjehem konsumerades inte chips, jordnötter, salta pinnar eller liknande, åtminstone inte som jag kan minnas fast mina föräldrar satt kanske och smaskade när vi barn hade gått och lagt oss, sånt förekommer ju. Popcorn förekom egentligen inte heller, men när mormor och morfar kom på besök så medbringade de, som jag minns det alltid, men så var det kanske inte riktigt men det förekom i alla fall, tre (ety vi är tre syskon) påsar med hempoppade popcorn och lite annat gott i. Då var det fest i stugan och så är det än idag när popcornkastrullen kommer på spisen. Micropopcorn är smidigt och diskbesparande, men går fetbort sedan jag läste en artikel om hur mycket transfetter och skadliga ämnen från påsen som finns i själva popcornen. Kan vara värt att tänka på om man är storkonsument. Vet inte var gränsen för storkonsumtion går, men själv äter jag popcorn i snitt i alla fall en gång i veckan, så då kan det ju vara bra om det inte är direkt hälsovådligt.
Annat snacks förhåller jag mig likgiltig till. Salta pinnar och jordnötter äter jag i princip aldrig. Någon gång händer det att jag snor en näve chips när chipsälskaren min man sitter och smaskar i sig, vilket han gör flera gånger per vecka (ändå går han inte upp ett gram, vilket är DJUPT ORÄTTVIST men olika falla ödets lotter) men känner aldrig något sug. De enda chips jag verkligen gillar är Salt & Vinegar och det har jag nog en påse liggandes någonstans, men de där påsarna är ju stora som havresäckar och varar därför i evigheter om man som jag kommer på cirka en gång varannan månad att "javisst ja, jag har ju en öppnad påse chips här någonstans" och sedan tar några nävar. Jag skulle nog aldrig klara att äta en hel påse i ett svep. Tror dessutom att bäst-före-datum på den nuvarande chipspåsen har passerats, så på den nivån är det.
Popcorn däremot...mmm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar