TABATA

Nu vet jag vad TABATA är. Inte en japansk tortyrmetod, men snudd på. Man gör någon högintensiv övning, till exempel svingar en skivstång upp i luften, över huvudet, bakom nacken och tillbaks till utgångspositionen i ett rasande tempo, i 20 sekunder. Sedan vilar man 10 sekunder. Sedan kör man samma grej igen i 20 sekunder, vilar 10 och håller på så tills man kört 8 st 20-sekundsintervaller. Det är en TABATA.
Sedan vilar man 1½ minut och sedan kör man något annat (eller kanske samma, men vi körde "något annat") på motsvarande sätt i 20 sekunder, 10 sekunders vila etc. Och så kör man ett antal såna TABATAS tills man är död. Typ. 20 sekunder låter ju verkligen inte mycket, det är väl ungefär så lång tid som det tar att hälla upp en kopp kaffe. Men det var asjobbigt. Kanske inte precis i början, men sen. När man kört "vandrande plankan" sju gånger och ska på den åttonde. Då är man inte kaxig, och med "man" menas i det här fallet yours truly.

Fast kul var det. Och idag har jag GRYM träningsvärk överallt. Gillar att ha träningsvärk, så det där att jag jämrar och gnäller är mest spel för gallerierna. Tror att TABATA kan komma att bli ett återkommande inslag i mitt liv faktiskt. Dock måste det stå en levande människa och skrika åt mig att komma igen för HELVETE, det duger inte med någon sumpig youtube-video. 

Däremot var det ju ett spektakel (för att citera någon i Hem till byn) att hitta dit. Sabina och jag kom från varsitt håll och hade stämt träff vid en kyrkogård på ungefär halva vägen för att samåka därifrån. Jag kom dit i god tid. Väntade en stund. Sedan ringde Sabina och undrade var jag var. Vid kyrkogården. Ja, det var hon också. Förvirring uppstod. Det är liksom inte Skogskyrkogården i Stockholm vi pratar om utan en liten kyrka i en liten by, men vi hade lyckats parkera på varsin sida av församlingshemmet och var dolda för varandra. Men men. Så åkte vi till nästa by, lokaliserade skolan och tillhörande gympasal, försökte ta oss in. Det var ytterst oklart genom vilken dörr detta skulle ske, så vi fick fråga och sedan haka på en donna ner i källaren, som skulle kunnat fungera som interiör till valfri skräckfilm. Där fanns cirka en miljon dörrar och korridorer och prång för random mördare att gömma sig bakom, och det var med nöd och näppe att vi kunde orientera oss så pass att vi efter passet kunde ställa tillbaks skivstängerna där vi hade hämtat dem 45 minuter tidigare. Sedan höll vi på att inte ens hitta ut utan en tant fick liksom dirigera oss på rätt håll. Nu är man väl för evigt stämplad som hönshjärna i de sammanhangen, men det är väl inte hela världen. Tycker faktiskt att det är en fin grej det här med att åldras, att man liksom skiter i vad folk eventuellt tycker om en. Min förebild är farmor i Downton Abbey, hon vet minsann hur allt ska vara och bryr sig inte ett smack om vad folk tycker om henne. Sån ska jag bli, tänkte jag mig.