I helgen gick vi på bio och såg Lukas Moodysons nya film Vi är bäst! och, tja, vad ska man säga? Vi gav den efter moget övervägande tre repiga vinylsinglar av fem möjliga. Det är nog svårt att göra en film som slår Tjenare Kungen ifråga om att kunna blanda feelgood ända in i märgen med åttiotalsångest de luxe. Men om Vi är bäst är att skildra hur det är att vara tretton och hur...eh, lite det egentligen händer i vanligt folks liv, så lyckades Lukas Moodyson ypperligt med det. Men det blev lite segt emellanåt. Och vissa saker kändes ganska onödiga att ha med, till exempel hela den här scenen med de hittade garnnystanen och hon-som-skar-sig-i-handen-och-trodde-hon-skulle-dö-dramat. Vad tillförde det liksom? Och den här scenen när fritidsledarna skulle "visa" hur man spelade gitarr (blev jättehyllad i DN Kultur) var ju bara SÅ förutsägbar. Och jag kan inte låta bli att missunnsamt tänka att vad fan har ni att gnälla för, ni som för fan bor i Stockholm där det finns fritidsgårdar som köper in musikinstrument och låter en ha replokaler? Kom igen när ni bott på fucking landet där det enda som finns är en korvkiosk. Som stänger klockan 19.00 och det enda som händer efter det är att folk står och hänger med sina Puch Dakotas och avger ett och annat grovt målbrottsgarv som överröstar tvåtaktsmotorerna innan alla åker hem och tittar på avsnitt 194 av Dallas. Kom inte här och gnäll att det inte finns någonting att göra, ni som bott i städer, muttrade jag surt. Min man påpekade att det inte var någon som hade gnällt, och det var det väl egentligen inte heller. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är väl en barnlek att hitta likasinnade att vara tuff med om man bor i en stad jämfört med att bo på fucking landet där den sista busslinjen drogs in omkring 1979. HM. Anar vi en viss bitterhet här?
Men i övrigt var filmen bra. Snygga miljöer och det behövs för fan filmer med tjejer som tar plats och tar för sig utan att för den sakens skull måste vara snygga och sexiga. Fast jag tror att om man är 13 år och ser den här filmen idag så fattar man nog ingenting, åtminstone inte om man tror att "hålla på med musik" är synonymt med att bli uttagen till att vara med i Idol. Men för oss "som var med" var det väl en långsam och rätt trivsam lunk nerför Memory Lane.
Om man hade flyttat filmen ett par år framåt i tiden hade det förmodligen varit lite mer action. Mer fester, mer killar, mer triangeldraman. Nu var det lite gulligt, sådär som det nog var när man var tretton (om man inte bodde på fucking landet villsäga). Man tittar på bilder och "bestämmer" vem som ska vara ihop med vem och man får inte vara intresserad av samma. Och det värsta som hände var typ, oj, var du "otrogen" med "min kille"? (Han som inte hört av sig efter den där gången när ni kramades lite för några veckor sen). Jamen det är snart glömt och det är ju ändå vi och bandet som är det viktiga. Hade detta utspelats när de var i 15-16-årsåldern så hade nog konsekvenserna blivit...eh, lite mer omfattande. Och då hade det väl hänt lite mer i den här filmen, som på det hela taget var bra, men lite lam och händelsefattig emellanåt. Fast det kanske var det som var syftet. Och Tjenare Kungen är ju som sagt redan gjord. Kan inte göras bättre eftersom det är den som är bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar