torsdag 19 september 2013

Man bara måste älska Lars Winnerbäck. Man = jag.

Sitter här och lyssnar på Lars Winnerbäcks nya skiva. Ja, jag är så amish att jag köper skivor, fast jag har förbundit mig till ett, gissningsvis, livstids slavkontrakt med Spotify. Hur som helst, Hosianna damp ner i brevlådan idag på ett trevligt nittiotalssätt och nu håller jag som bäst på att lyssna in mig. Känslan hittills (efter 3 genomlyssningar på raken): att den har varit väl värd att vänta på. Läste en recension där det stod att Winnerbäck i sina bästa stunder lät som Thåström. Personen som skrev det måste, enligt mig, ha fått någon enorm variant av vaxpropp, för jag tycker att Lasse levererar en påse prima Winnerbäcklåtar som inte känns Thåström för fem öre (därmed inget ont om Thåström).  Tycker Hosianna generellt påminner ganska mycket om Daugava, och det är ju inte på något sätt dåligt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar