Fortfarande inget besked om morgondagen. Är nu sur på riktigt och tycker snudd på att hela lördagen varit totalt bortkastad. Det var kanske att ta i, men kvällen åtminstone. Hade jag bara vetat hur dags jag skulle gå upp hade jag ju kunnat gå och lägga mig och sova bort lördagskvällen istället för att sitta här som en tvinsjuk ungmö och vänta på ett samtal som aldrig kommer, och dessutom elda upp mig så att jag säkert inte kommer att kunna somna på hundra år. Detta är: Så. Sjukt. Djävla. Ovärt.
Irriterar mig även vanvettigt mycket på att min man tittar på brittisk ståuppkomik på tv. Det är väl inte burkskratt per definition eftersom det är en livepublik, men det låter som burkskratt. Och är det något jag inte kan med så är det burkskratt. Tycker dessutom inte att brittisk ståuppkomik är så värst kul. Det är säkert mycket man missar på grund av taskig översättning, men jag kan, till skillnad från publiken då, lätt hålla mig för skratt. Alla låter helt hysteriska och som om de låg på gränsen till att glida över till den maniska fasen av sin bipolaritet. Nu är det ju inte direkt någonting som tvingar mig att sitta just här i tv-soffan och surblogga om uteblivna telefonsamtal, men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Sitter jag i köket eller matrummet så hör jag ändå tv:n och går jag upp på ovanvåningen så vill jag bara gå och lägga mig. Stör mig även på ljudet som uppstår när min äkta hälft äter chips. Det är inte det att jag själv vill ha chips, bara att han ska sluta tugga på sina. Det här med att vänta på telefonsamtal tär verkligen på ens resurser på alla möjliga sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar