RÖVEN

Jamen just idag är livet inte sådär tjolahopp tjolahejsansa, precis. SNÖN. När ska den försvinna? Nu har ju i och för sig den gode Guden varit generös och låtit solen skina om dagarna, härligt, och en del har ju försvunnit, men i morse när jag steg upp var det tio grader kallt ute. Om termometern i köket visar tio grader kallt så är det i regel ytterligare några grader kallare på riktigt, eftersom sagda termometer sitter precis utanför det dragiga  köksfönstret där den goda stugvärmen smiter ut och simulerar lokala ljumma sommarvindar i de kvadratcentimeterna luft där termometern sitter. Men alltså, tio djävla minusgrader när april står i farstun och vill in. Det är väl fan inte okej.

Jobbade, jobbade över, åkte hem, vallade taxar varav den ena bara ville jaga dovhjort. Där vi bor finns det så sjukt mycket vilt att vi har döpt en väg till "Hjortgarantivägen" och planerar att ha imaginära guidade turer för imaginära rika tyskar och på så sätt bli ekonomiskt oberoende för all framtid. Någon hake finns förmodligen i denna förnämliga affärsidé, men hur som helst, att träffa på en flock hjortar hör till vardagsmat när man är ute i skog och mark häromkring. Dovhjortar måste vara de trögaste djur som finns. När det kommer någon så springer de tjugo meter i samlad flock och ställer sig sedan och fånglor. Konfererar slött med sig själva om faran kan tänkas vara över. Är den inte det så skuttar de iväg tjugo meter åt något annat håll och ställer sig där och stirrar tomt ut i luften. Om jag hade varit en dovhjort hade jag a. sprungit som satan tills jag var utom synhåll, eller åtminstone b, "delat på oss" (som poliser i polisfilmer alltid säger när de ska jaga brottslingar, varpå minst en polis garanterat hamnar på tu man hand med en galen vettvilling som hotar att typ spränga hela världen) istället för att stanna upp och stå där som en massiv vägg av kött i vägen för jägarens bössa. Ja, nu jagar jag ju inte och äger inga skjutvapen, men rent teoretiskt borde det vara lättare att skjuta några dovhjortar än att ta godis från småbarn.


Kom hem i samma veva som solen försvann in i några stackmoln. Betalade räkningar för helt ohemula summor pengar, vilket inte heller var någon stämningshöjare. Pysslade en stund med mina FETA SPARKONTON och blev på lite bättre humör. Tänkte på att en hantverkare snart ska åderlåta sagda sparkonton och humöret dalade igen. Hade en rent djävulusisk halsbränna och åt därför popcorn till kvällsmat, för det är enligt mig det enda som går att äta när strupe och magsäck håller på att frätas sönder. Nu känns det något bättre, men det är ju inte direkt så man laddar för BEACH 2013.

Ångest ångest är min arvedel, eller nåt sånt.