Man får ju ändå på något sätt beundra dom som sitter och kokar ihop manus till Sons of Anarchy. Från början tyckte jag att ÅÅÅÅH vad dom är jobbiga med alla sina vapenaffärer och sina uppgörelser hit och dit. Inte en enda sympatisk person någonstans, helt enkelt. Och egentligen tycker jag ju fortfarande att de är en stor hög med svin och töntar, men ändå kom jag på mig själv med att mot slutet av andra säsongen liksom känna ett slags "JAMEN BRA JOBBAT KILLAR" när de började rusta sig för att täppa till truten för Zobelle och hans nassegäng en gång för alla.
Fast de är fortfarande svin och töntar. Och kvinnosynen i denna produktion är ju alldeles hårresande. Det hjälper liksom inte att man skapar roller där kvinnor också beter sig som svin, det är väl inte bättre bara för att det är kvinnor? Och när de dessutom ändå måste foga sig i männens beslut så känns det ju helt 50-tal. Är man SoA-kvinna så har man på något sätt, oavsett om man är iskall mördarmaskin eller ett fladdrigt våp, vigt sitt liv åt att sköta hemmet, handla, passa egna och andras barn samt sitta i evigheter på någon trökig mc-klubb och vänta på karlarna medan de är ute och sköter sina viktiga göromål. Detta i kombination med risken att när som helst råka få skallen skjuten i småbitar för att man råkar vara på fel plats vid fel tillfälle i någon av de eviga uppgörelserna om knark, vapen och/eller porr gör ju att livet som någons "old lady" inte känns speciellt åtråvärt om ni frågar mig.
Men beroendeframkallande är det. Nu har vi plöjt två säsonger och har börjat på den tredje. Hur överlevde man oxveckorna innan det fanns dvd-boxar egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar